Johanna

Det borde gå

2012-02-02T21:08:00.000+01:00

Skärper till mig. Slår mig själv över kinden och bestämmer mig för att sluta bete mig som det bortskämda barnet som lägger sig på Icas golv och skriker för att hon inte fått godis idag. Igen.

Jag har det himla bra. Faktiskt. Mitt liv är fullt av socker och jag är bortskämd på sockerkickar. Det innebär ju inte att livet är dåligt när jag inte ätit en chokladbit den senaste timmen.

Nu ska jag göra Stockholm i några veckor. Jag ska leva. Jag ska prova livet. Jag ska njuta. Jag saknar och längtar, men gör det med en lycklig inställning. Det borde ju gå.

Idag, dagen idag, nuet

2012-01-30T21:15:00.002+01:00

Någon gång, det vill säga någon annan gång, ska jag bli en sådan som uppskattar och njuter av nuet. Jag vet för det mesta om när jag ska vara lycklig, tacksam och allt det där - men jag är det bara inte.

Som nu. Jag är i Stockholm. Jag har praktik i Stockholm. Allt löste sig med avtal, boende, uthyrning och allt. Jag har precis den praktikplats jag vill ha, den jag markerade med "den här ska jag ha". Jag har gjort min första dag på praktiken, har ett flott skrivbord, har sjukt trevliga medpraktikanter och glada kollegor, därtill hittade jag utan att gå vilse (sic!) och ser till och med rätt trevlig ut på fotot till mitt passerkort. Allt är bra. Verkligen bra.

Men det enda jag tänker på är alla jag saknar. Och nej, jag kan uppenbarligen inte vara glad över att jag har så många att tycka så mycket om. Jag oroar mig över att de är så utspridda. Beklagar mig över att jag är utan dem. Er.

Jag har så många jag vill umgås konstant med. Och så är jag fast med mig själv - och jag är sjukt trött på mitt eget klagande redan nu.

God fortsättning

2012-01-09T23:23:00.000+01:00

Ett nytt år, en ny dag. Kan innebära allt. Kan innebära inget.
Men oavsett innebär det mängder av möjligheter. God fortsättning!

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye säger allt

Förlåt

2011-12-16T16:53:00.003+01:00

Det är slaget i huvudet, örfilen över kinden eller första andetaget efter en kalldusch.

Jag har varit hemsk det senaste. Jag har fått en uppsats att vara mittpunkten. Har glömt bort det som är viktigt, det som betyder något, det som utgör livet. Har låtit humöret vara avhängigt några sidor text, en metodologisk avvägning eller en teoretisk infallsvinkel. Har fått alldeles för många samtal att handla om mig själv och de enorma problem, jag tyckt mig ha. En uppsats. En futtig uppsats har gjort mig upprörd, sur och på dåligt humör. Har fått mig att vara bitter, otrevlig och ohämmat självisk.

Res dig. Se dig nu kring. Försiktigt!
Gå bort till dörren som gapar ljus.
Lämna ditt krus.
Det som ska göras ska göras riktigt.
Det som ska göras ska göras snarast.
Gå dit där ljuset syns vara klarast.

Förlåt mig.

Irriterande, odrägligt, bisarrt, fånigt, vansinnigt

2011-12-12T21:58:00.000+01:00

Jag skrev precis ett pepp-mail till mig själv. Det är ju rätt pinsamt.

Än mer pinsamt var att jag behövde det.

Mest pinsammast var att jag kände mig bättre av att få det.

På något sätt har uppsatsen brutit ner mitt skolsjälvförtroende till den nivån att jag använder Google Translate för att jag litar mer på den än min egen engelska. På något sätt stöttes självförtroendet i höjd med metodavsnittet, sinade i takt med teoridelen och försvann totalt i den empiriska analysen. Därtill hamnade förtroendet för mig själv på minus när jag dessutom ligger efter i planeringen och för att göra saken än bättre börjar jobba heltid på söndag.

Det är irriterande när folk tuggar högt i den tysta kupén på tåget. Det är odrägligt när bortskämda barn lägger sig på Icas golv och skriker för att de inte får godis. Det borde vara straffskatt på att göra slut på toalettpappret på institutionens toalett. Det är plågsamt när det börjar regna precis när man ska gå utanför dörren.

Det är ingenting emot hur vansinnigt och obehagligt arg jag kan bli på mig själv för att jag fastnar i uppsatsen och bestämmer mig för att jag är för inkompetent för att göra den. Jag skulle kunna skjuta, eller åtminstone lite smått misshandla, mig själv för att jag är så stört fånig och lättsinkad i hur jag ska skriva en liten fjantig uppsats. Jag är ju bra. Egentligen.

Egentligen.

Jag har bara gått på semester från att tro på mig själv.

2011-11-28T20:54:00.001+01:00

Somliga säger vi lever i evighet,
fast döden är det sannaste som de vet.
Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,
fast de aldrig hann i fatt det de fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,
glädje och sorg, hydda och borg.
Tar vi ett kort på barnen i sommartid,
när de dansar, när vi dansar.
En stund på jorden.

- Cornelis Vreeswijk

2011-11-23T13:04:00.001+01:00

Tänk om det ändå bara varit en klassisk överdrift igår.

Mina odygder och jag

2011-11-22T11:43:00.001+01:00

Skriver man personliga brev ska man ju vara lite sniken. Ni vet hur det är, man skriver att man gillar de där klassiska bollarna i luften och blir man kallad på intervju ska man ha funderat ut negativa egenskaper som man utan hämningar presenterar för att bevisa vilken oerhörd självinsikt man har. Samtidigt avslutar man meningen med att hinta om att ja, men åhå, att jag aldrig kan säga nej innebär ju mest att jag är den bästa anställda du kan hitta - för att jag har en oerhörd erfarenhet av att sitta några timmar extra med några uppgifter extra.

Men så finns det de där egenskaperna som man inte borde erkänna. Som att jag precis har klistrat upp post-it-lappar där det med versaler står "Gör det bara!" och "Fokusera!". För det här med att skriva uppsats kan bli en utdragen död för mig. Jag känner mig tillfreds med att ha skrivit en mening eller hittat en artikel som på ett ungefär berör det jag vill skriva. "Det är ju lugnt, min idé är bra. De gillar ju min idé." Verkligheten? Nej, men det är högst irrelevant för min studie. Som socialismargumentation fast med en liberal idé.

Borde skriva. Har inlämning på fredag. Svårt att bara lämna in färgmarkerade rubriker och förvänta mig god och konstruktiv kritik på det. Men det är ju så många dagar kvar till uppsatsens deadline, tänker jag. Glömmer att jag inte kan säga nej till chefen och med all sannolikhet kommer jobba lite för mycket i jul, bara någon dag extra. Jag. Får. Inte.Tacka. Ja. Till. Mellandagarna. Får. Inte. Kommer spendera tolvslaget med att hitta på en slutsats och inleda året med att formulera om mitt forskningsproblem. Kommer inleda de tre dagarna av 2012 med att dricka en årsförbrukning av energidryck. Kommer inte ge några som helst löften om nyttighet eller andra goda dygder. Kommer möjligen lova mig själv att aldrig mer plugga och likväl 12 dagar senare skicka iväg en ansökan om att läsa master.

Jag har många dåliga egenskaper. Jag kan vara ofokuserad, lite juholtig i vad jag tycker är intressant, kan inte riktigt uttrycka ordet "nej", kan bli lite destruktiv och isolerad om jag inte får absolut delaktighet och blir rastlös alldeles för fort. Men jag har självinsikt!

2011-11-18T17:09:00.001+01:00

Kan vara den bästa låten och den bästa filmen.

Men jag saknar dig

2011-11-12T19:26:00.001+01:00

Jag vill inte backa tiden, jag vill inte göra ett minne till ett idag. Men ibland önskar jag att minnen kunde vara lite mer verklighet, lite lättare att omfamna. Att minnen är mer fasta, att de aldrig kan suddas ut, aldrig bli mindre än vad de är nu.

Det gör fortfarande ont. Du är fortfarande med. Du är fortfarande allt som du alltid varit. Men jag saknar dig.

Det som är viktigt

2011-10-23T16:59:00.001+02:00

De bästa dagarna sägs vara de när man är språng, när man är på väg, när man har ett mål man längtar efter men inte riktigt än har nått. När man ser framtiden, men inte riktigt är där än.

På något sätt kan Lund vara den mest ambivalenta staden jag vet, det finns ingenstans man kan hitta sådan oerhörd koncentration och sådan fokus på vad som är just nu. Det kan den där tentan vilken man lever för under en veckas tid, då finns inget annat, man är ensam i tiden med bara ett enda fokus. Jämte detta finns det ingen stad som är så temporär, som man i någon mån går igenom som en fas för att man är på språng, Lund är ett steg mot framtiden. Man är här för att man tror på framtiden, men man finns inte riktigt tillgänglig för nuet.

Och jag trivs så gott här, trivs så bra i att vara mitt i det där steget mot framtiden - men utan att vara riktigt där, men veta att det finns inom räckhåll. Veta att jag måste fokusera på det som är nu, men veta att jag inte har landat än. Veta att det kommer något annat.

Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig att jag har blivit så bekväm mitt i ett steg, att jag trivs alldeles för bra i att bara vara på väg och är rädd för att ta nästa steg. Som att slänga sig ut för en brant utan att veta var man landar. Jag vill inte landa. Jag vill inte landa. Jag vill inte landa. Och jag kan inte sluta tänka på det. Och jag kan glömmer bort att det är ett idag för imorgon. Glömmer bort hur bra jag trivs nu. Fokuserar alldeles för mycket på hur bra jag trivs här imorgon.

Glömmer bort det som är viktigt.

Disciplin

2011-10-15T11:26:00.003+02:00

Det tragikomiska är att knapptryckningarna vid diverse inlämningsuppgifter aldrig går så snabbt som när man bestämmer sig för att bojkotta skrivandet till förmån för något annat. Som nu, försökte läsa bloggar, insåg att ingen uppdaterat sedan midnatt som var senaste tillfället jag temporärt bojkottade skrivandet, och tänkte vara problemlösare nog att skriva ett eget inlägg att läsa.

För att skriva och läsa kurspromemoria istället blir inte så roligt. Hur jag än försöker vända på det. Jag är inte intresserad av neorealismen just nu. Jag skrev metodologi till midnatt och tycker på något sätt att det skulle berättiga min odygdiga inställning till denna examination. Trots att jag vet att inlämningsdatumet inte ändras, inte skjuts fram och tiden till dess blir inte effektivare bara för att jag skrivit klart den andra uppgiften som också skulle in nästan samtidigt.

Men på något sätt kan jag själv leva på att jag en fredagskväll hade en sådan disciplin att jag skrev om metodologiska förklaringssätt och använde något ett så pass institutionspopulärt (läs: tråkigt) ämne som kvinnor på politiska poster som exempel genom hela arbetet. Jag är en sådan person som har disciplin, tänker jag och svävar iväg när jag sitter framför den andra uppgiften vilken behöver teorigenomgångar, analyser och diverse inläsning av litteratur jag inte tyckte mig behöva. Men det är ju flera dagar kvar. Inga fler fredagskvällar kvar, men andra kvällar, andra nätter, andra timmar. Inte behöver jag använda just den här timmen. Jag har ju disciplin.

2011-10-07T15:26:00.003+02:00

"Because the people who are crazy enough to think they can change the world, are the ones who do"

Bitterljuva framtid

2011-10-03T15:40:00.002+02:00

Det kanske sämsta med att göra misstag är den allmänna uppfattningen om att man lär sig av dem.

Med den allmänna sanningen och konsensusinställningen gör jag om samma misstag gång på gång - för det är klart jag har lärt mig av dem. Utan någon som helst vidare reflektion i vad misstaget faktiskt låg i.

Och så sitter jag här nu. Några dagar innan anmälan till nästa termin stänger - utan en aning om vad jag ska läsa. Som tröst lyssnar jag på fransk musik som jag inte förstår ett ord av, men utgår från matchar mitt melankoliska humör på ett franskt och väldigt poetiskt vis.

Tid hos syon är bokad och hans roll har kommit att bli den en psykolog, terapeut och allmän vägvisarguru skulle besitta snarare än en syokonsulent. Och väl där måste jag erkänna att jag inte vet vad jag vill läsa eller praktisera. Och att jag inte vet vad jag vill jobba med. Det har kommit att bli den enda sanningen jag vet om, att jag inte vet.

ref. Svensson, 2008:44ff

2011-09-05T15:35:00.005+02:00

Det finns alltid saker man vill förbättra, saker man, om man fick chansen att göra om, inte skulle gjort och saker som aldrig blir som man planerat.

Som att skaffa sig en sådan där åtråvärd utbildning. Okej, analytisk förmåga, en del formler och begrepp jämte förmågan att uttrycka sig betydligt torrare, koncisare och mer formellt kommer som på köpet när man ger sig in i det akademiska partyt. På detta tillkommer självfallet en ohämmat dryg personlighet när man inför andra konstaterar sig studera vid universiteeetet (sägs, oavsett ursprungsdialekt, på stockholmska).

Men om man då ställer in värmen och koncentrerar sig så mycket som krävs för att få svar, vart hamnar man då? Ett år kvar till kandidatexamen och det enda jag vet, är att jag vet mindre än någonsin. Jag har snart en examen och har förmodligen den djupaste självförtroendesvackan gällande mitt intellekt som jag någonsin haft. Jag var smartare som 14-åring än nu.

Min intellektuella pik hade jag efter att ha läst praktisk filosofi - då var jag närsomhelst redo att inta rollen som ställföreträdande världshärskare. Nu är jag förlorad och kan inte ens svara på huruvida världens existens kan bevisas eller inte. Finns det ingen avhandling som behandlar det som jag kan luta mig mot innan jag svarar?

Man kan ju tycka att en viss ödmjukhet är bra - men jag saknar dessvärre referens på det.

Men givet en viss empirisk bakgrund skall kausaliteten mellan disciplinerat pluggande och goda betyg vara förhållandevis säker. Så jag fortsätter väl.

Ny programvara finns tillgänglig

2011-07-30T16:04:00.005+02:00

Genom ett nyligen genomfört tryck på en beställknapp bestående av ettor och nollor, har jag idag beställt en ny och modifierad version av mig själv, en Johanna 2.0. Och inom tre till fyra arbetsdagar beräknas mitt övermogna jag levereras (med fri frakt). På köpet beräknas även spontansug efter torra hallongrottor, alternativt bondkakor, till förmiddagskaffet (som dessutom ska börja drickas på bit) följa. Därtill räknar jag även med att kunna P4:s programutbud utan och innan samt slaviskt följa Landet runt och Fråga doktorn på SVT. Vid varje butiksbesök ska jag nämna vädret för lämplig kassörska.

Ungefär åtminstone. Jag har köpt en portfölj.

Och därigenom tyckt mig bli lite mer anställningsbar för kommande toppjobb. (Och framförallt för möjligheten att både ha kurslitteratur och dator med mig vid pluggtillfällen.)

2011-07-24T21:08:00.002+02:00

Det är så bisarrt. En dag som alla när man på sitt håll klagar på jobbet, att man är trött i benen, att man inte känner sig tillräckligt så eller tillräckligt så. Så händer det bara en bit härifrån. I en stad där jag bott. Bland människor jag känner.

En person. En idé. En person som, kanske inte i aktion, men åtminstone i sympati, är i sällskap av alltför många och sätter en idé över människoliv. Som sätter en fruktansvärd idé framför människor. Som tycker att en idé är så stor att man kan döda för den.

Det finns inga tankar som är värda mer än ett människoliv.

Det är vidrigt. En person har dödat. Han har försökt skada det som är demokrati och frihet. Det är vidrigt. Det finns inte ord.

"Om en person kan visa så mycket hat, tänk då på all den kärlek vi kan visa tillsammans.”

Som om jag aldrig gjort annat

2011-07-01T23:55:00.002+02:00

Och utan att det någonsin har varit något annat parkeras bilen återigen vid museets parkering - den som så många inte känner till. Och återigen försöker jag hitta en ursäkt för att inte stänga av motorn med en gång - jag vill ju bara höra klart låten innan jag stänger av och för en sekund eller 30 låter jag klockans siffror försvinna och bara lyssnar - sedan öppnar jag bildörren. Jag inbillar mig att jag småspringer med värdighet - när blev klockan så mycket egentligen? Och sedan när är den här vägen så himla trafikerad? Över kyrkstigen lugnar jag ner mina steg, men ändå hamnar någon småsten i skon. Så kullerstenen och jag ser våra skyltfönster.

In genom dörren, kyrkklockan har inte ringt till jobbstart än - jag är i tid, visst är jag i tid? De andra verkar ändå inte ha kollat på klockan på ett tag. Tack och lov. Typiskt, varför ska kunder stå precis i vägen när jag ska springa in till kontoret? Vad är det som alltid är så intressant just där?

- Ursäkta! Tack!

In på kontoret, är chefen där? Tänker hon på min sista minuten-ankomst? Hon, nej, sant, det gör hon inte. Tidernas bästa chef.

- Jodå, det är bara fint!

Häng av väskan och hoppa ut i butiken. Aha! Jag hade flera minuter tillgodo, sade visst klockan på kassans skärm. Så, vad ska jag göra nu? Jag stirrar.

- Mycket nya varor idag? Det var det, ja. En till skolstartsserie? Har sommarlovet ens börjat. Nej, det är sant. Man ska vara ute i god tid. Så klart.

Kunderna trillar in som de vill, kollar på den K-märkta dörren som är en mardröm att låsa så fort det hamnat ett gruskorn för mycket på stenbeläggningen utanför, de andas in, vill inte stå stilla för länge, kollar omkring, går till nyhetspodiet och bläddrar en stund.

Jag har fått en hög varor att prismärka. Vad är det för något egentligen? Mappar, en annan typ av mapp och en tredje typ av mapp. Snyggt, uppenbarligen. Limegrönt visste jag inte var på modet. Men uppenbarligen.

Påsarna är slut.

- Jag springer ner till källaren!

Öppna den gamla dörren, trampa inte för hårt i trappan ner, ska de trappstegen från år 1789 någon gång gå sönder så är det när jag kliver i dem - det kan man sätta något på. In i fängelsehålan, böj huvudet för det låga taket, var har vi de stora påsarna nu?

Upp igen, sälj vykort och "uhm, do you also have, uhm, briefmarken?" till tyskarna.

- Hej. Ett boktips, absolut! För barn. Harkling, visst. Vilken ålder?

Tack, tack, tack för barnrummets åldersuppdelning.

- En kille i 12-årsåldern? Han läser inte så mycket.

Härligt. Den svåraste.

- Vad gillar han?

Vidare. Var kan vi ha den boken? På lagret, jag springer ner. Hylla, efter hylla, efter hylla. Var ska vi kunna ha den egentligen. Typiskt. Jag sneglar mot väggen där det stora svärdet står, går dit, klappar lite på det, funderar på när jag ska ta upp min vilande superhjälteskarriär, tänker att jag ska bli klar med min kandidatexamen först åtminstone, tar ett andetag, jag letar efter en bok nu, gammalt skyltmaterial är inte lämpligt att leka med. Inte nu.

- Du vill ha det fakturerat?

Åh. Typiskt. Hur gjorde man det nu? Och vart tog de andra i personalen vägen? Hjälp. Kassa systemet (en åh, så medveten särskrivning) samarbetar inte med mig.

- Om vi har vaddå?

Varför ska danskar alltid prata danska?

Jag gör min sjätte sommar på jobbet.

En av så många

2011-06-27T22:45:00.007+02:00

En dag som alla andra var till ända. En vind som alla andra gick förbi. Ett regn som alla andra föll. Det blev natt för att en stund senare åter bli dag. Som om inget annat än nuet någonsin varit. Allt var som det alltid varit, rutinen gungade tryggt, omfamnade dig lite för mycket, lite för hårt. Solen sken som alltid.

Ögonblicken blev minuter, blev timmar, blev dagar. Blev år.

Och allt som alltid varit slutade vara. Men dagarna fortsatte gå, vindarna fortsatte passera, regnet fortsatte falla. Men nuet var ett annat. En enda stund slutade vara sammanhängande.

Vad är det som utgör livet? En dag som slutat vara behöver inte vara ett avslut. Stunden mitt i en vind kan vara det mest abrupta.

Man vet så väl vad man ogillar, vilka man ogillar. Räckte det att uppskatta den korta stunden som var? När man så spontant uppskattar det lilla mötet, de små kommentarerna och skratten som en relation två människor emellan kan utgöras av, räckte det? Var det tillräckligt för att kallas en vänskap? Var det tillräckligt för att göra en saknad befogad? Var det tillräckligt för att jag ska känna mig ensam vid tanken på att jag inte får uppleva dina kommentarer igen?

En del människor borde inte få dö. De borde verkligen inte få dö. Den glädje de ger andra borde göra dem odödliga. Gör dem odödliga.

Jag kommer sakna. Av små anledningar, för att så många log vid hans närvaro, gladdes åt de vanliga kommentarerna, för tryggheten, för entusiasmen, för att han vågade så mycket, var så mycket. För att han var. En av så många, en i mängden, en vanlig människa. För att han var den han var.

Hoppas att det räcker.

19 juni, 2007

2011-06-18T17:18:00.002+02:00

Fyra år. Fyra år idag. Jag älskar dig lika mycket nu som då.

Men gick jag allena i många de mil
dit oron kallade mej
förglömde jag då dessa många de mil
för en halvfjärdings väg med dej?
Det gjorde jag ej - blir mitt klumpiga svar,
nej, faktiskt det gjorde jag ej.
Men en vackrare väg jag ej vandrat har
än en halvfjärdings väg med dej.

Ferlin, 1951

Eller?

2011-06-10T19:23:00.003+02:00

Du sköna nya värld är en bok från 1932, skriven i en sådan där 1984-bister ton om framtiden. Huxley är författare och målar upp en värld där alla är lika, går på band och mer eller mindre bara existerar. Man äter piller för att inte uppleva känslor och ni vet ungefär hur det går. Verkligheten är som ett rullband, människor produceras för att arbeta och alla har en given plats.

Men okej, det är en bok. Om än författaren varit orolig för framtiden är det rejäla överdrifter. Inte vill faktiskt någon att människor ska bli en del av en institution från barnsben. Vi tror ju på människan och allt det där. Vi accepterar olikheter och tycker om dem. Någon Du sköna nya värld är inte aktuell.

Och jag vet att det är en bok, att en bok i den genren handlar om överdrifter, och jag fnyser lite åt det.

Men så läser jag det här och kan inte rå för det, men framtidsdystopin blir så påtaglig. Barn kan vara barn inne i den statliga institutionen från början, föräldrar är inte det bästa för barn - det viktigaste är att alla blir lika.

Jag vet att det är en överdrift, men jag tycker det är obehagligt när man som politiker sätter sig över andra människor och tror sig veta bättre. När politiker vill ta sig mer rätt över barn än vad föräldrarna har.

Men okej, det är en artikel. Om än författaren varit orolig för framtiden är det rejäla överdrifter. Inte vill faktiskt någon att människor ska bli en del av en institution från barnsben. Vi tror ju på människan och allt det där. Vi accepterar olikheter och tycker om dem. Någon Du sköna nya värld är inte aktuell. Eller?

Upp som en sol, ner som en...

2011-05-31T17:25:00.003+02:00

Helt spontant skulle jag vilja säga att detta skrivs under tillfällig sinnesförvirring och att jag således inte kan ta något ansvar för det vid senare tillfällen om det skulle kunna hållas emot mig. Men. Jag är på sjukligt dåligt humör - och det är inte mitt fel någonstans. Idag får jag skylla ifrån mig, skylla på omständigheterna, vara ett offer för systematiken och vara en sådan person jag själv vanligen kan bli på dåligt humör av att träffa. Det är andra människors fel. Specifikt utvalda sådana.

Vanligen brukar jag hävda att människor är goda och att det finns något gott i alla och sådant tjafs. I någon mån vet min mage, där alla moraliska bedömningar av tyngre vikt görs, givetvis att så är fallet även dagar som dessa, men demonen som sitter på vänstra axeln är idag tung nog att ta över all min tankekraft. Och just idag borde ha varit en sådan dag då barnafödande borde följas av licens, fri abort borde gälla upp till minst 25 års ålder och människor borde i allmänhet visa lite mer hyfs för att slippa husarrest.

Och jag som var på gott humör när jag vaknade imorse. Om man ändå kunde vara en sådan där människa helt oberoende andra människor.

Jag behöver choklad.

Vädret är ju åtminstone trevligt.

Någon dag hit eller dit

2011-05-29T11:39:00.003+02:00

Jag är jättemammig. Jag är en sådan som tycker det är jobbigt att inte prata med mamma varje dag. Det kan hända att det inte finns så mycket att säga i telefon dagligen, men jag gillar att vara tyst i ett samtal med henne om inte annat.

Jag är jättemammig. Jag kan bli jätteirriterad på min mamma. Om hon ska hjälpa mig att packa en väska är den alltid dubbelt så tung som om jag hade packat den själv. Varför? Min mamma tycker att det är helt relevant att packa ner lite extra om man ska bort. Att det sedan är sådant som man inte använder, ens när man är hemma, spelar ingen roll. Min mamma kan vara rätt tystlåten - till dess att det blir något bra program på TV:n - då börjar hon prata oavbrutet. När mamma klipper gräset däremot ska man inte så mycket som existera - för då är hon är i stånd att mörda - så länge det inte är grannen till höger, grannen till höger är hon trevlig mot, men mig kan hon då betala för att bli av med.

Jag är jättemammig. Min mamma får saker gjorda - hon kan vänta med dem, men helt plötsligt gör hon dem bara. Som att skaffa en utbildning. Hon väntade, väntade lite till och rätt som det var hade hon slutat på sitt jobb för att plugga till lärare och bli den bästa i sitt yrke. Hon jobbar några år när hon bestämmer sig för att plugga lite till - en liten magisterutbildning - vid sidan om, utan att trappa ner på sina 150 procent jobb. Eller som att bli politiskt aktiv. Helt plötsligt stod hon på en lista och går helt plötsligt på flera möten i veckan - utan att trappa ner på sina 150 procent jobb. Min mamma jobbar minst 150 procent, är engagerad i varje elev hon har, sitter som förtroendevald lite här och var och har två hundar som alltid har hennes uppmärksamhet.

Jag är jättemammig. Mest för att min mamma är den hon är. Inte för att det är någon dag hit eller dit.

Jag ångrar ingenting.

2011-05-26T18:23:00.003+02:00

Hemma var det igår bal för treorna på gymnasiet. Imorgon springer de ut på trappan som ett slutgiltigt steg för att ta studenten. En stund var jag inne på att ta tillfället i akt för att klaga en smula över att det var längesedan jag sprang ut och att jag är gammal med värkande leder, rynkig panna och en humor som mest handlar om att skratta åt sådant som har hänt. Men nej. Jag är faktiskt nöjd med att vara precis där jag är. Precis som jag är. Studentdagen var kanske den absolut roligaste dagen jag har upplevt, på balen hade jag kanske min absoluta snygghetspik och under studentkampen var jag kanske som mest tävlingsinriktad och atletisk (nåja). Men det är faktiskt nu som jag, som mest, känner att den ljusnande framtiden är min.

Det är sjukligt läskigt att springa ut på en trappa, ut mot en framtid som kan vara precis vad som helst, brant som ett stup, en ständig uppförsbacke eller bara en vanlig raksträcka. Samtidigt är det den utgången som innebär att man får välja sin egen väg.

Jag är fortfarande jätterädd, har gömt mig i det kanske mest sofistikerade och studentikosa gömstället som går att hitta och som bubblan Lund utgör. En kompis fick igår sitt examensbevis, fick i förrgår jobb. Ett riktigt jobb, relevant för hans utbildning och ett sådant jobb han verkligen ville ha. Han har bara prickat av sina mål och gjort det så himla grymt. Han verkar inte ens lite smårädd för framtiden.

Och här sitter jag med ett år kvar tills min kandidatexamen - och är vettskrämd. Jag vill aldrig lämna Lund. Jag trivs så gott här. Företagsekonomi måste jag så gott som läsa efter kandidatexamen, jag vill ju faktiskt kunna det här med redovisning och grejer - kan ju vara bra att ha. Liksom. Och en master - ja, men det måste jag ju ha. Och läsa den utomlands? Nja, alltså, Lund har faktiskt riktigt bra och väletablerade masterutbildningar. Varför chansa på andra studentställen? Lund är bra, Lund är tryggt. Världen utanför skrämmer mig. Nu är jag inne på en sådan bra stig. Den är lummig, mysig, hemtrevlig, lagom stor, ombytlig och precis som jag önskar. Andra stigar är skrämmande, de kan ju innebära vad som helst. Jag är vettskrämd.

Samtidigt som jag längtar sönder. Jag vill också prova på mer av livet. Det riktiga livet.

Det är ändå rätt mäktigt. Allt. Att man kan välja precis vilken väg som helst. Hamna var som helst. Prova vad som helst. Bli vad som helst. Oavsett hur trevlig den aktuella stigen än är, leder den framåt, mot andra ställen. Man behöver bara röra sig lite. Det är rätt skrämmande. Det är rätt mäktigt.

Jag ångrar ingenting.

Sjungom studentens lyckliga dag
låtom oss fröjdas i ungdomens vår
än klappar hjärtat med friska slag
och den ljusnande framtid är vår.

Nu har jag snart varit 21 i några år

2011-05-25T13:44:00.004+02:00

Jag fyller år snart (läs: om några veckor), fick CSN idag, känner mig inte överdrivet mycket tätare än vad jag gjorde igår och börjar fundera på när det slutar vara socialt acceptabelt att önska sig pengar i födelsedagspresent.

Att man som 43-åring inte kan önska sig sedlar har jag förstått. Så länge pengarna inte är maskerade i sadistiska presentkort som är låsta till en lagom sofistikerad butik där presentmottagaren förmodligen aldrig handlar, är det uppenbarligen inte i enlighet med god norm att säga att man vill ha något att fylla plånboken med i samband med sin födelsedag.

Att man däremot som 17-åring önskar sig pengar är så gott som ett krav. "Jaha, lilla flickan har blivit stora flickan nu ju, och då kan en ju minsann inte tro att det som jag köper passar damen i smaken, nej, och så är det så svårt - ungdomar idag, vettu."

Var är min ålder i skalan accepterat-pinsamt?

Snart kommer de där förutseende vad-önskar-du-dig-samtalen där svaret "något kul" inte brukar uppskattas av släktingar man bara träffar vid de där obligatoriska tillfällena. Och nej, böcker får jag aldrig även om jag uttryckligen svarar det. När man jobbar i en bokhandel verkar böcker exkluderas som presentartikel när det annars borde vara ett säkert kort - vilken bokhandelsanställd gillar inte böcker? Jag tror minsann att folk som jobbar på restaurang kan bli bjudna på middag vid en del tillfällen. Nåja.

Strumpor. Jag ska önska mig strumpor. Gärna flerpack i samma färg så man inte behöver anstränga sig när man ska para ihop dem efter tvätten.

Pengar får jag nog vänta med tills min karriär kommit igång. Oavsett vad, kommer jag när jag blir rik, vara 21 år gammal. För att räkna de fyllda åren - det slutade jag med förra året.

2011-05-24T20:11:00.003+02:00

Jo. Jag har lite tråkigt. Jag har lite lite att göra. Det känns, det känns, det känns ovant.

Jag är inte klar med skolan, men kan inte göra något innan min skolpartner är klar med en tenta. Fantastiska grupparbeten.

Jag har städat. Jag har tvättat. Jag har handlat. Jag har promenerat. Jag har läst. Jag har diskat. Jag har fikat. Jag har läst bloggar. Jag har streamat tre avsnitt av någon serie. Jag har gjort en dagordning till ett möte som är mer än en vecka bort.

Men tja.

Fortsatt uppsatsproblematik

2011-05-11T19:59:00.004+02:00

Fortsätter skriva uppsats. Skriver om bakomliggande faktorer till varför Sydkorea demokratiserades. Försöker skriva om bakomliggande faktorer.

"In other words, the democratization occurred because the soft-liners in the elite group, who believed democratization was unavoidable, were successful in garnering the support of elite hard-liners." skriver Dongsoo Kim.

"Political liberalization in South Korea in the mid-1980s was not prompted by a fatal split between hard-liners and soft-liners within the power elite" skriver Chien-peng Chung.

Okej.

2011-05-11T17:57:00.001+02:00

Typiskt. Har kommit in på den empiriska delen av uppsatsen, skriver om Sydkoreas demokratiutveckling och ska referera till en koreansk författare när det slår mig.

Jag har ingen aning om vad som är för- respektive efternamn.

Typiskt.

2011-05-11T16:12:00.005+02:00

"Jag tänker, alltså finns jag" tänkte Descartes och existerade för allt han var värd.

"Jag skriver uppsats, alltså lever jag inte" tänkte jag och kan därigenom i de absolut mest genomtänkta metafilosofiska resonemangen bevisa att existens kan existera oberoende liv.

Dagens ironier

2011-05-04T14:05:00.003+02:00

Börjar dagen, inte helt oväntat, med att vakna. Tidigt, men med en hel natts sömn i bagaget, blir lycklig, hoppar till och anar en kroppstemperatur lite över det normala. Äger ingen termometer och klassificerar mig således som frisk. Ska kampanja idag. Får sms nr 1 där huvudvärk ger person nr 1 ursäkt för att stanna hemma. Får sms nr 2 där ont i halsen ger person nr 2 ursäkt för att stanna hemma. Är huvudansvarig och därtill den som har materialet för dagen vilket utesluter potentiella ursäkter från mig själv. Har sammanfattningsvis två avhoppare till följd av sjukdom, men åker själv iväg med misstänkt feber. #Ironi 1.

Klickar mig in på lokaltidningens hemsida när jag ska vara flitig student, slutar vara flitig student och fastnar i läsandet av kommentarer uppkomna från en till sådan där vad-kostar-den-där-gruppen-människor-under-den-där-tiden-artikel. Det är sedvanliga personangrepp och liknande som dominerar, men därtill finns även de som hävdar att de som hävdar motsatsen från de själva inte bara är allmänt dumma och griniga människor, utan även okunniga. "En sådan himla okunskap" verkar vara det huvudsakliga att diskutera. Okunskapen att det som finansierar stadskassan hit och det som finansierar stadskassan dit är den ena och den andra. Jo. Okunskap om "stadskassan". Uppenbarligen. #Ironi 2.

Spenderade gårdagskvällen med att göra en lunchlåda att ha mig mig under plugget min uppsatsvän och jag skulle ha idag. Stannar således uppe lite längre än planerat igår kväll och bär således runt på en jobbig låda hela förmiddagen idag. Min uppsatsvän erkänner sig senare sjuk och frågar om vi kan arbeta hemifrån. Jo. Visst. #Ironi 3.

Mitt självömkansgodis är slut. #Ironi 4.

Sympatisk grinighet

2011-05-03T17:00:00.003+02:00

Är förkyld. Igen. Känner mig lika grinig som den irriterande ungen som precis lagt sig på golvet i mataffären för att demonstrativt visa hur fruktansvärt hemskt det är att han eller inte hon får något godis. Känner mig lika irriterad som föräldern till ungen. Känner mig lika irriterande som föräldern som sedan ger upp och belönar den bortskämda ungens griniga beteende med att faktiskt köpa godis.

Halsen kliar. Näsan rinner. Ögonen svider. Jag spenderade en alldeles för stor del av natten med att stirra. Som om inte det var nog fick min tonårskropp trots sina 20+ för sig att producera en finne som placerades strax nedanför näsan och således reformerat mitt vanligen rätt trevliga anlete till ett liknande diverse mumintrolls sådana, där överläppen dominerar och dessutom förhindrar leenden. Inte för att leenden skulle vara något vanligen brukat idag. Folk är irriterande. Vädret är irriterande. Uppsatsen är irriterande. Jag är irriterande. Uppskattningsvis allt är irriterande.

I övrigt är jag en sympatisk person.

Ice, ice, baby, ice

2011-04-13T17:11:00.000+02:00

Många har undrat, många har frågat, många har stått med vacklande fötter på marken, många har längtat efter ett svar.

Kan coolhet vara tidlös?

Ni vet hur det är, man kollar på gamla kort och förfäras över hur folk såg ut. Det är alltifrån enorma axelvaddar, utsvängda byxor och flera centimeter tjocka glasögon till färgglada kragar, buffaloskor och batikmönster. Man oroas, magen vrider sig och man konstaterar att man med all sannolikhet själv snart kommer skämmas över hur man ser ut idag. Klädseln är osmaklig, korten vittnar om att man är en tönt - hur cool man än trodde sig vara just när kortet togs.

Men plötsligt händer det. Karisman avlägsnar all potentiell töntighet och man är bara cool. Man bara skriker efter något svalkande. Som en glass.

Solglasögon, fötter nonchalant viftandes i luften (nåja), blicken fokuserad på något intressantare än kameran och håret modemedvetet bortdraget från ansiktet. Och ett målmedvetet hetsätande av en isglass. Coolt. Tidlöst coolt.

Tentaperiod ännu en gång

2011-04-06T15:18:00.003+02:00

Har hemtenta. Skriver. Matar. Analyserar. Intresserar. Tröttnar. Uttråkas. Har ingen aning om vad jag ska göra för att koppla av.

Borde stressa i att skriva mina max 3500 ord. Var istället ytterst involverad i att få reda på vilka som skulle pryda våra nya sedlar, streamade direktsändningen och var så snabb med att få veta allt om Ingmar Bergman och gänget att jag tröttnat på deras ansikten redan vid lunch.

Kommer inte på fler ursäkter för att ha motivationsbrist nu. Har ätit så mycket godis att jag mår lite illa. Skulle grilla korv som matpaus, tyckte att den smakade lite lustigt och insåg att bäst före-datumet var passerat. Med mer än ett år. Bäst före 31-10-2009. Började igår rengöra filtret för fläkten ovanför spisen (kan hända att fläkten är lite ur funktion nu). Har diskat så många gånger att jag tappat räkningen. Gick och handlade, köpte riskakor utan att riktigt gilla det, tänkte att mamma äter det och att mamma är smart och produktiv. Kan hända att sambandet mellan riskakorna och mammas produktivitet inte existerar. Förföljer folk på Facebook. Läser bloggar som inte är intressanta någonstans. Lusläser Lokaltidningen - är klar med det efter fem minuter. Har dörren öppen för att få frisk luft. Börjar tycka att luft är överskattat. Fryser. Irriterar sönder mig över att jag i min hemtenta inte kan hantera ett enda namn på de relevanta personerna utan får sitta och copy-pastea så fort jag behöver namnge någon. De har konsonanter på ställen ingen någonsin haft konsonanter på innan. De har accenter över bokstäver som aldrig träffat accenter innan.

Fokus. Fokus. Fokus! VG. Hej VG!

Det våras

2011-03-30T21:18:00.003+02:00

Till en början ska jag visa på all min ungdomlighet och låta hela blogginläggets inlägg fokusera på hur väl jag kan använda ordet levla när jag berättar att jag idag har levlat med min cykel.

Jag har levlat med min cykel. Gått vidare, nått ett nytt steg, utvecklat vår relation. Min cykel och jag har blivit en enhet.

Min cykel är charmig. Det är det första man kan säga om den - om man är snäll. I själva verket är den ful. Den har ett svart och ett vitt handtag. Den är rostguldig - som att det ens var en definierbar färg. Men man behöver aldrig använda ringklockan - för det hörs när man kommer ändå, min cykel gnisslar. Min cykel hjälper en uppskatta stötdämpare på ett helt annat sätt, för det finns ingen antydan till att inte känna av varenda höjning i asfalten när man sitter på cykeln. Min cykel rullar och idag har den rullat fort och mycket.

Min cykel har förmodligen fler år på nacken än vad de flesta studenterna här har. Min cykel är som den där visa tanten som sitter på ett café varje tidig eftermiddag med en kopp svart kaffe och en kanelbulle. Hon kanske inte fungerar så bra som hon en gång gjort, hon kanske inte kommer upp i de hastigheterna hon en gång gjorde, hon kanske inte rör sig framåt lika smärtfritt som i sin ungdoms vår. Men är hon inte en järnlady, så är det inte min cykel.

Min cykel och jag har levlat idag. Min cykel och jag har en bra och hälsosam relation.

#Livet som lundastudent.

Din dag

2011-03-29T13:37:00.002+02:00

Jag tänkte att jag skulle skriva om ett specifikt minne med dig, tänkte att jag skulle få hitta dofterna, tankarna, känslorna och vardagen precis som den var i den stunden. Jag tänkte att jag skulle kunna göra om det som var till ord. Men jag fick ingen ordning. Jag ville skriva om en enda stund tillsammans med dig, men det gick inte. För det jag tänker på när jag tänker på dig är vardagen. Vår vardag. Allt. Hur du nästan alltid glömde bilbälte, hur du satt ute i trädgården så fort första solstrålen syntes, hur du skruvade upp ljudet på TV:n och radion till maxnivå, hur du kunde vara så lättirriterad, hur du alltid tog jättemycket hårspray, hur du alltid kunde fastna i en bok, hur noga du läste tidningen, hur du alltid kunde vara så lätt att älska.

Det är den 29 mars, din fjärde födelsedag som du inte är här. Jag älskar dig lika mycket som jag alltid gjort. Saknar dig lika mycket idag som igår som imorgon som alltid.

My much-loved friend,

It matters to have trodden the earth proudly, not arrogantly, but on feet that aren’t afraid to stand their ground, and move quickly when the need arises. It matters that your eyes have been on the object always, aware of it’s drift but not caught up in it. It matters that we were young together, and that you never lost the instincts and intuitions of a pioneer. It matters that you have been brave when retreat would have been easier. It matters that, in many places and at many times, you have made a difference. Your laugh has mattered. Your love has mattered. Above all, it matters that you have been loved.

Nothing else matters.

Peter Thompson

I rörelse

2011-03-27T14:42:00.002+02:00

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Skruva den som föreläsaren

2011-03-25T12:27:00.003+01:00

Det kan hända att mitt reella tycke inte framgick genom gårdagens inlägg, att fokuseringen på råttituleringen lät mina behagliga och nästan euforiska känslor för vår föreläsare och handledare gå läsare obemärkt förbi.

Det ska till en början sägas att man som student inom humaniora inte är så bortskämd på socialiserande. Åtminstone inte schemalagt socialiserande där man faktiskt får träffa människor i enlighet med vad som står på ett planerat och, på internet, publicerat schema. Det blir som en extra känsla varje gång man får se någon som är anställd inom sitt ämne, och som en ännu större känsla när man faktiskt får prata med en av dem - en av Dem. För några år sedan sprang jag på David Beckham och utan att vara en fotbollsfantast eller, i ärlighetens namn, ens ha sett killen spela en enda gång ens på TV, var det rätt mäktigt. Av alla platser i världen var jag just den dagen på samma ställe som David Beckham, en fotbollsspelande kille som visst gör lite kalsongreklam då och då och därutöver figurerar i skvallerpress till och från. Det var mäktigt och jag tog kort i den allra mest turistiga och jo, rätt töntiga mån jag kunde (på håll naturligtvis - kalla det respektfullt eller fegt, där det sanningsenligt är det senare). Det är lite samma känsla när man får träffa, prata och kanske till och med lite smått skämta med en föreläsare.

Min föreläsare är en lite äldre man med vitt skägg, vitt hår, glasögon och till en början faktiskt en rätt bitter uppsyn. Han är en sådan som kommer för sent till alla föreläsningar utan att be om ursäkt. Förra fredagen kom han en kvart för sent till vår morgonföreläsning och det första han sade var "äntligen fredag". Han är en sådan som sätter sig bakom katedern och sitter kvar där under hela föreläsningen.

Det här är en man som måste använda Powerpointpresentationer i sina föreläsningar - inte för att göra det han säger tydligare utan för att själv inte tappa tråden och börja prata om vad Oxenstierna hittade på för några år sedan, vad han själv tycker om det nya betygssystemet för gymnasieskolan och annat som inte är ett dugg relevant för kursen.

Den här killen är allt man kan önska sig i föreläsarväg. Han har ett kontor som man knappt kommer in i för att det är klätt med bokhyllor överallt - verkligen överallt. Det är böcker från golvet till taket. Hans skrivbord är fullt med papper och jämte skrivbordet har han fått sätta in ett extra bord som också är fullt med papper. Det enda lite lediga utrymmet i hans kontor finns för hans bärbara MAC. Den får plats jämte hans stationära MAC.

Den här killen uppmuntrar oss att använda Powerpoint till våra seminarieredovisningar, men säger att vi får klara oss själva om vi inte har en "riktig MAC" - det vill säga om vi har en PC.

Den här föreläsaren ger inte sken av att vara en skämtare om man inte känner efter och lyssnar. Om man lyssnar märker man den bästa av humor när han mitt i sitt föredragande om Spaniens demokratiseringsprocess, utan att ändra sitt rätt monotona tonläge, säger att det mycket beror på att Franco hade den goda smaken att avlida. Om man inte lyssnar märker man inte hur han mumlande pratar om hur Libyen var för några år sedan och att han själv inte ger mycket för socialismen, att den nog är rätt förlegad och sedan bara fortsätter prata.

Utan att ge sken av att vara entusiastisk till någonting överhuvudtaget, börjar man ana att fallet är annorlunda när han 30 minuter efter föreläsningens slut fortfarande pratar om frågan man i förbifarten ställt precis innan man skulle lämna salen.

Den här killen delar ut ett flersidigt kunskapsprov till oss och har på sista sidan klistrat in en tecknad elefant och skrivit "Nu är det slut!". En elefant.

Sjukt bra kille. Om jag känner så efter uppsatsarbetet dragit igång ordentligt och min grad av hata-skolan-hata-livet-hata-allt-och-alla-känsla ökat är irrelevant i min nuvarande gemytliga inställning till hela hans existens.

Intryck genom uttryck

2011-03-24T21:45:00.002+01:00

Det påstås lite då och då, lite här och var att det är viktigt att göra intryck. Gör man intryck blir man ihågkommen. Blir man ihågkommen kan man säkert använda det till något nyttigt någon gång. Och det är ju självfallet bra.

Jag brukar tycka att det där med att vara trevlig kan räcka som intrycksprestation.

Men så får man ju prova lite annat ibland, tänka lite utanför lådan, vara lite kreativ och, som sagt, göra intryck där man etsar sig fast i människors minnen.

Igår hade vi en workshop som handlade om språk och muntliga presentationer. Intressant, givande och ni vet vilka de klassiska omdömena som brukar följa är. Workshopen avslutades med att man i smågrupper skulle presentera en kort fabel.

Min grupp tänker utanför lådan och gör ett skådespel. Kul, budskapet når fram och man kan inte ens ana någon tråkig låda.

Följden blir att jag idag på mitt första handledarsamtal får beröm för min skådespelarinats och därtill blir titulerad som råttan. Råttan. Av handledaren.

Man skulle kanske valt en mer smickrande roll.

Att jag dessutom fick omdömet att jag gjorde ett trovärdigt intryck stärkte inte självförtroendet nämnvärt. Men min handledare tillika föreläsare kommer med all sannolikhet komma ihåg mig ett tag. Som råttan.

Konsumera mera

2011-03-09T20:08:00.002+01:00

För det mesta får jag små ångestattacker så fort någon nämner ordet examen, mitt hjärta klappar ovanligt hårt och deodorantens syfte testas lite extra. För att vanligtvis vara en sådan som folk tar för att vara relativt lugn i någon slags det-löser-sig-alltid-mentalitet är jag instabilare än ett asplöv i en trombon när det kommer till att vara redo för yrkesliv. Det är jag inte - redo för att vara vuxen och jobba det vill säga. I kontrast till ett någorlunda vardagslugn kan jag när det kommer till studier versus arbetsliv vara stressad och så gott som i utbrändhetsstadiet över att veta att min kandidat enligt beräkningarna ska vara klar om tre terminer.

Mentalt sett är jag inte klar i Lund förrän man lägger till åtminstone en nolla efter den trean. Jag kan absolut inte vara redo för vuxenlivet så snart som nästa år. Jag har ju inte ens övervägt att köpa en strykbräda än. Det måste vara det ultimata vuxen- och redo för resten av livet-testet. Jag är fortfarande inne på att lite skrynklighet kan vara charmigt och att det dessutom är en jättebra tydlighet till att det är just skjortor jag ska packa ner i klädväg när jag åker hem - för hemma finns det strykjärn.

Men så finns det stunder när jag längtar till den där examen är tagen och det där jobbet har skaffats. Som när man har en - 1 - föreläsning på hela veckan, då längtar jag efter att få vara den där arbetsnarkomanen vars annalkande magsår botas med snabbmat, svart kaffe i en odiskad mugg och dubbelbokade lunchmöten. Som när det regnar ute och jag tänker att jag kan plugga i lägenheten idag utan att behöva gå ut alls och då dessutom kan ta på mig de där byxorna som egentligen borde ha tvättats för länge sedan, då längtar jag efter att få vara mitt i karriären och som utgångspunkt alltid bära kavaj till jobbet. Som när det där paketet med Eldoradoosten som smakar mögel redan i sin färskaste presentation precis har blivit köpt, då längtar jag efter det året då 25 innebär lönedag och inte bidrags- och lånedag. Som när man har längtat efter den 25 och likväl när dagen kommer inser att man inte blev ens lite rik den här månaden heller, då längtar jag efter en tillvaro då man faktiskt i realtid går plus på sin tillvaro.

När jag blir stor, vuxen, mogen, med arbete och får en ordentlig lön, då ska jag vara så himla omogen och spendera allt med en gång på saker jag egentligen inte behöver eller ens har längtat efter att få äga. Jag ska vara så himla omogen och spendera pengar bara för att jag har längtat efter att få spendera just pengar. Jag ska personifiera konsumtionshets. Jag ska låta bankkortet känna på riktig värme.

När jag blir stor ska jag tjäna pengar, när jag blir stor ska jag förtjäna en lön varje månad, när jag blir stor ska jag få bestämma över min tillvaro lite mer.

Men så vet jag redan nu att jag är alldeles för snål för att kunna spendera så mycket pengar som jag drömmer om - oavsett om jag har dem eller inte.

Och jag som ville läsa spanska

2011-03-07T16:43:00.003+01:00

Det här med att engagera sig i sina studier kan man göra på olika sätt. Ett sätt som jag empiriskt undersöker just nu är att, istället för att plugga, kolla på sommarkurser. Kanske skulle man läsa någon, tänker jag och känner mig väldigt studiemotiverad samtidigt som jag förtränger att jag faktiskt borde plugga det jag pluggar just nu - just nu. Men pluggar gör jag ju faktiskt, svarar jag mig själv tankemässigt, jag har ju jättemånga flikar med sådant jag håller på att läsa inför kommande seminarium. "Håller på att läsa" innefattar en vid definition.

Men som sagt, jag kollar sommarkurser. Fastnar för Chick lit, 7,5 högskolepoäng vid Linnéuniversitetet, det kanske kunde vara något? Eller Fotbollshistoria vid Umeå Universitet? Eller låter inte "Deckaren, igår och idag. Från Agatha Christie till Stieg Larsson" spännande värre? Fast det ska sägas att "Harry Potter och hans världar" nog är en kurs än mer värd att spendera resurser på. Men så bläddrar jag vidare och hittar "Livets mening", ja, en kurs alltså. Innehar högskolepoäng i livets mening, kan det inte vara många som kan skryta med. Vilken säkerhet, vilken attraktivitet, vilken grej.

Och "Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight" - var det någon som påstod att högskolor skulle vara en egen isolerad värld? Det här är ju modernitet i ett nötskal.

Och det här betalar skattebetalarna gladeligen pengar för. Skönt att jag kan välja och vraka vilken hokus pokuskunskap jag vill läsa - eller förlåt, vilken Harry Potterkunskap jag vill läsa. Jag vet inte vad som skapar jobbtillfällen och betalar igen sig i framtiden, men rent spontant kan jag känna en viss tveksamhet inför hur den där Chick liten gör Sverige bättre. Men vad vet väl jag.

Freestyle och basta till matfusk

2011-03-06T16:42:00.007+01:00

Säga vad man vill om Alliansfritt Sverige, men idag kunde jag knappast gilla dem mer. De har samlat jättemånga låtar som olika delar i Alliansen klämt till med! De har allt! Klicka då, klicka'rå! De har MUF:s vallåt från 2006, de har Fyra bugg och en CocaCola, de har allt.

Hur det alls började med att jag hittade just den här sidan behöver vi inte gå in på överdrivet mycket, men låt oss säga att jag nynnade på "är våran kandidat, pratar vård, miljö och mat [...] kommer att kämpa för att dämpa kriminalitet [...] fast i tron ger oss representation". Om inte det är högklassig musiktext, går det inte att uttala sig, kan man få in ord som representation och götalandslojal är det talangfullt. Som om det inte var nog, finns det även ett prat-avsnitt - modernitet, skulle jag vilja säga! Det är en sådan hit att det går rysningar längs nästan hela ryggraden. Nåja. Men käck är den och jag nynnar på den då och då.

Som om man bara skulle vara för mångkulturalism i bokslut

2011-03-04T16:32:00.004+01:00

Som jag har förstått det finns det vissa partier i vilka man på riksnivå skriver motioner som man sedan skickar ut till kf-politiker så att dessa ska slippa anstränga sig med det skriftliga. Inget nämnt, inget uttalat, inget sådant, bara så.

Som jag har förstått det finns det en del som tänker att man kan räkna ut vad en del människor kostar som grupp. Gärna vad dessa människor kostar under en relativt kort tid dessutom. Ungefär som om man skulle räkna ut vad barn kostar under sina tio första år i livet. Det är faktiskt relevant att veta, kostnader ska ju redovisas. Jag är inte mer ekonom än att jag har läst lite ekonomi ett halvår och därigenom tycker mig vara rättfärdigad att få slänga mig med lite ord jag tycker låter flashiga och helt apropå ingenting få säga alternativkostnaden till att plugga, sunk cost när jag slängde en rutten morot och prata om något rationellt val som utgångssätt då och då. Genom den högskoleekonomin kan jag ingenting om redovisning, bokföring eller annat som jag för övrigt tycker låter så tråkigt att min tankeverksamhet domnar av när orden nämns. Däremot har jag haft den, i detta avseendet, dåliga smaken att vara aktiv i föreningar och därigenom varit tvungen att på något sätt ställa upp utgiftsposter och vad-det-nu-är för att redovisa de där 100-lapparna föreningen har rört sig med under ett år. Därför har jag kanske förstått att man ska redovisa för utgifter. Det är ju faktiskt inte konstigt.

Konstigt är det kanske när man bara fokuserar på kostnader. När man tar den här gruppen på barn upp till tio år för att se hur mycket de kostar samhället. För usch, vilka kostnader! Inte nog med att de förmodligen förpestar världen lite allmänt med diverse smittohärdar av förkylningar och andra otrevligheter så är det ju dessutom skattebetalare som betalar för den stackars läkarens lön som genom statens positiva skyldigheter måste omhänderta de där sjuka ungarna och se till att de blir bättre på sjuklighetsfronten. Där tillkommer dessutom lokalkostnader, eventuella resor, lite extra administrativ och annan personal, lite material som sprutor och mediciner och massa annat.

Och sedan då? När de skrikande spädbarnen hamnat i en övergångsfas för att bli skrikiga förskolebarn och skrikiga skolbarn slutar de inte direkt att kosta. Då ska vi betala för någon slags undervisning åt dem. Tja, det kostar uppenbarligen också en del.

Nej, det borde vi ju göra något åt. Jag är upprörd. Skattepengar bara slängs ut på den här gruppen, det är ju sanslöst vilken kostnad, vilken enorm utgiftspost! Tänk om vi kunde lägga de pengarna på annat, på sådant som är viktigt istället - så lyckliga och harmoniska vi hade varit.

Och så tänk på barnen, de kan ju aldrig trivas här. De kommer ju dessutom bara ta våra jobb så småningom. Säkert våra fruar också. Det är ju bättre om vi tar hand om problemet innan det kommer hit. I magen liksom, det är ju inget konstigt.

Nej, den där gruppen är ju inte okej. Den kostar som sagt bara. Det är en grupp människor som kostar. Det kan rentav vara en förlustaffär för kommuner att tillåta barnafödsel. Då är det inte mer än rätt att redovisa för detta, eller hur?

Människor kostar pengar. Det är inte så konstigt.

Konstigt är när man glömmer bort att människor är mer än en kostnad. Att människor är en inkomst är en del som är konstig att glömma, om än inte en inkomst från början till slut, så ändå en inkomst så länge förutsättningarna är rätt, så länge man mår bra och kan ordna sin egen tillvaro. Det kanske kan svacka om man haft en svår tid i livet, men om man tillåts studsa tillbaka kan det bli bra.

Konstigt är när man bara ser människor som ett ekonomiskt spel. Konstigt är när man glömmer bort att det är just människor man pratar om.

Halvenergisk

2011-03-03T16:53:00.002+01:00

Har en halväten chokladkaka jämte mig och mår som följd av den försvunna halvan lite illa. Två meter bort har jag en halvbäddad säng. På köksbordet har jag en bok i ett paket som jag bara har öppnat halvvägs (paket är inte så fängslande roliga när de innehåller kurslitteratur). Jag är halvförkyld. Jag har en halvt avprickad att-göra-lista. Jag har ett halvt berg till disk.

Och så blev jag bara trött. Mitt i en mening.

Senaste nytt från 1813

2011-03-01T18:32:00.003+01:00

Det ska sägas med en gång att jag är en sådan som kollar hemsidan för min lokaltidning hemifrån fler gånger i veckan än vad de faktiskt uppdaterar sidan. Det ska därtill sägas att jag kollar in den här hemsidan fler gånger än vad jag kollar in de lokala skånska tidningarna som inte bara är stora, bra och uppdaterar sin hemsida regelbundet, utan dessutom borde vara extra relevanta för mig att ha koll på (exempelvis när kollektivtrafiken går på rast). Men så innehåller ju min ursprungliga lokalblaska för det mesta artiklar om folk jag känner till (för känner, gör man självfallet inte, man känner till där jag kommer ifrån). Och det är en viss känsla av trygghet att veta att det inte händer så mycket hemma och att det som faktiskt händer och som inte överförs över någon slags djungeltelegraf (när någon förlovat sig, gift sig, klämt ut ett barn eller två, skiljt sig, gjort slut, varit otrogen, kommit ut ur garderoben, gått in i garderoben, gått in i väggen, varit alldeles för full, varit alldeles för nykter, varit alldeles för egen, färgat håret eller något annat omåttligt intressant) förmedlas till mig över tidningens hemsida.

Det är därför jag blir lite skeptisk när en av nyheterna högst upp på sidan handlar om vad som hände på nyårsafton 1813. Artonhundratretton. Som om nyårsafton 2010 inte var nog så längesedan.

Så blir det givetvis lite tråkigare och mindre hånskrattande åt tabben med nästan 200 år gamla nyheter när man klickar sig vidare på länken och det faktiskt återknyter till en aktuell händelse. Men så känner jag ju till min bygd och tänker att jo, det hade kunnat vara en nyhet, ett nytt skvaller att ta upp till nästa kafferep, en ny sak att vända fram och tillbaka med varandra på Storgatans ljugarbänkar, en ny, het sak att analysera sönder.

Det finns fortfarande

2011-02-25T11:00:00.003+01:00

Tentan är skriven, ivägskickad med en mottagen bekräftelse och jag har helg.

Så låter jag det bara gå, låter tankarna hamna precis där de vill och börjar tänka på dig. Jag blev häromdagen orolig för att din födelsedag skulle passera utan att jag skulle reflektera. Är rädd för att jag någon dag slutar viska ditt namn, tror inte att den kommer. Är glad att jag fortfarande kan gråta för att du inte här, är glad för att jag fortfarande känner så mycket för dig att det kan göra ont i hela kroppen när jag tänker på dig. Vill ibland bara ställa mig och skrika. Jagsaknardigjagsaknardigjagsaknardigjagsaknardigjagsaknardigjagälskardig.

Det är inte orättvist att du inte är här längre, men jag saknar dig ändå. Jag kunde inte vara gladare för det vi hade, men jag saknar dig ändå. Jag kunde inte vara lyckligare för att alltid ha en del av dig med mig, men jag saknar dig ändå. Du är min Omma, du är du, jag saknar dig just därför.

En lycklig och litterär karaktär

2011-02-23T17:20:00.003+01:00

Just nu är min mamma och besöker bokrean. Hon står säkert i mitten av butiken, någonstans mellan romanernas och biografiernas ursprungliga platser. Just nu är det säkert några andra slags böcker där, kanske historieböcker eller några engelska pocket som reas ut till oförskämt låga priser som till och med en törstande student kan tänka sig spendera åtminstone större delen av sitt CSN på. Min mamma står säkert där och svettas och svär lite för sitt inre att den där extra tröjan absolut inte behövdes när man står och trängs med resten av Ulricehamns befolkning inne i landets mysigaste, men därav inte rymligaste, bokhandel. Hon tänker säkert att det är i sådana lägen man borde vara åtminstone lite berättigad att skada den där odrägliga kvinnan jämte henne som dagen till ära sprutat på sig extra mycket av den där osmakliga parfymen vars doft fyller varenda näsborre till bredden. Mamma sänder säkert en extra ond blick till mannen som verkade tänka tanken att göra en antydan till att gå före henne i kön, mamma tänker säkert att han bara skulle våga, att hon minsann känner en och annan polis - och säkert någon torped också för den delen, eller åtminstone någon som skulle kunna repa hans bil om han fortsätter att eventuellt tänka tanken. Framförallt är mamma nog så fokuserad på att vara irriterad, hitta de bästa böckerna och trycka ihop sina ögonbryn i all sin arga karaktär för att missa hur hennes gamla elever faktiskt försöker säga hej till henne.

Där är mamma och njuter. Insuper dofter av svett, odrägliga parfymer, gör onödiga och förhastade köp och har det alldeles, alldeles underbart. Och så sitter jag här i all min misär med 475 ord kvar innan jag är befriad från denna tortyrens hemtenta. En text kvar att granska. En text med en metod jag inte förstår. En text som är bra och därmed sjukligt jobbig att granska.

När jag istället kunde vara hemma. När jag kunde fått stå bakom disken, svettas, njuta av att någon öppnar dörren och delar med sig av de 15 minusgraderna som finns på andra sidan av den K-märkta dörren, höra min egen mage kurra kopiöst av hunger när en kund med en kundkorg fylld till bredden säger att han visst hade förbeställt lite böcker också som tvingar mig att springa ner till fängelsehålan i källaren för att upptäcka att definitionen "lite böcker" var fem papperskassar som jag uppenbarligen ska bära upp för trappan på egen hand - och snabbt ska det gå. Hade vi ens så många olika titlar, skulle jag tänka då, ta ett djupt andetag, fundera på när jag sist svimmade på jobbet, hugga tag i kassarnas handtag vilka verkar kunna vara inne på att spricka när som under färden upp till butiken och så skulle jag ha det alldeles, alldeles underbart.

All I want is that efterlängtade hemtenta. Verkligen.

2011-02-20T13:25:00.002+01:00

Jag pluggar. Imorgon kommer min hemtenta, efterlängtad som få. Från och med imorgon ska ge upp allt vad antydan till liv heter till förmån för validitet, forskningsproblem, komparativa studier, kausala samband, hållbara variabler och annat som på olika nivåer innebär någon typ av tillfredsställande rysning. Så jag pluggar.

Plugga: [p'lugg'a] verb. -r -de. Studera, läsa, utbilda sig, utvecklas till att bli en bättre människa med hög grad av motivation, göra allt som innebär annat än bläddra i boken man behöver bläddra i, kartlägga Spotifys hela musikutbud, tycka att låten nedan är värd att dela med sig av. The greater good och sharing is caring liksom.

Tappade klackar i taket

2011-02-18T17:32:00.003+01:00

Nog för att humöret är betydligt bättre idag och nog för att det är lättare att andas och allt det där, så är sådana där hata-allt-och-alla-stunder rätt sköna att ha ibland - så länge de går över det vill säga. Och anledningen till att min dåliga inställning gick över ska jag helt och hållet tacka andra hata-allt-och-alla-människor för, utan dem hade jag nog inte vaknat till och förstått hur tråkigt det är med ogillandet och allt vad det innebär.

Men det här med vädret kan jag hålla fast vid från igår. Det borde faktiskt bli väldigt mycket vår väldigt mycket snart. Mycket för att jag inte har några pengar kvar på busskortet och därmed är förpassad till en icke-vindtät cykel, mycket för att jag vill sluta frysa, mycket för att jag vill kunna ta promenader utan att sätta igång mina tårkanaler men framför allt för att jag håller på att gå sönder mina vinterskor. Det blir så svårt att gå när man bara har en av två sulor kvar.

Jag gillar verkligen inte skor. Skor gillar verkligen inte mig. Jag kan inte hantera dem och de går alltid sönder på ett eller annat sätt. Ibland tappar jag klackar, ibland lossnar sulan, ibland lossnar sömmar och ibland går jag hål på sulan på samma sätt som man kan göra på strumpor - även på tjocka sulor. Det är inte okej. Det är framförallt dyrt och jobbigt att behöva köpa nya skor precis när de andra börjat anpassa sig till mina fötter.

Omstart är begärd

2011-02-17T10:01:00.004+01:00

Den här dagen är hittills ingen bra dag. Ingen bra dag alls faktiskt. Jag vaknade efter, inte en utan flera, mardrömmar, somnade om, drömde några fler mardrömmar och försov mig. All antydan till positivt synsätt är borta. Och så är det kallt. Vad är det här för väder?

Vanligtvis brukar jag kunna tänka lite glatt, "jaja, det är kallt, men det blir ju snart fint". Idag kan jag mest spotta på sådan äcklig klämkäckhet.

Det finns inget som är bra idag. Alla har dåliga egenskaper - "sådana man ska jobba på". Spott. Idag har jag bara dåliga egenskaper och om jag ska jobba på dem kommer jag behöva gå i förtidspension på grund av utmattning. Om jag ens skulle ha energi nog att ta tag i något det vill säga. Hade jag haft en soffa hade det varit i den jag hört hemma. Något annat kan jag väl inte åstadkomma. Och se, jag har inte ens en soffa. Jag har inte ens en TV att vara miserabel tillsammans med. Jag vet inte ens vilken musik som matchar mitt låt-mig-inte-träffa-människor-humör idag.

Och då ska vi inte prata om mitt hår. Om jag vanligtvis har en antydan till bena har håret idag, passande nog, tyckt att det ligger bäst mitt på ansiktet och benan har varit kreativ nog att vända på sig så den ligger från öra till öra istället för från panna till bakhuvud.

Och så är mina händer torra.

Och så ska vi ha något jobbigt grupparbete igen. Så jag måste vara social.

Och sedan när jag varit social med gruppen får jag inte åka hem och fortsätta min miserabla tillvaro på egen hand, utan nej, jag måste låtsas vara sådär äckligt klämkäck på något möte.

Jag behöver ingen klämkäckhet idag. Jag behöver frossa i onyttighet och åtminstone få vara låtsassjuk så jag får tycka åtminstone lite synd om mig.

Och så blir jag arg på mig själv för att jag inte ens har vett att klaga på något som är värt att klaga på. Se, inte ens klaga kan jag göra ordentligt.

Finner avslag.

Take a walk on the wild side

2011-02-14T15:17:00.003+01:00

Ska man göra något ska man ju göra det ordentligt. Så faller man, ska man falla ordentligt. Precis som jag gjorde när hela min gangsterframtoning förstördes efter lite bläddrande i en lokal gratistidning. Jag bor i den tryggaste storstadens tryggaste område och är så trygg att folk förmodligen förlorat riksdagsplatser om jag varit normalfallet.

Men jag kan nog vara lite ghetto ändå. Living on the edge, så att säga.

Helt spontant hade de ju kunnat vara lite närmare

2011-02-10T20:53:00.002+01:00

Tessa bara poserar på en sten. Helt spontant.

Busan och jag är romantiska. Helt spontant.

Och livet det går också bra

2011-02-09T10:17:00.002+01:00

Vet inte hur det hände. Jag vet faktiskt inte när det hände. Egentligen inte varför heller.

Men helt plötsligt satt jag fast i en vecka där jag har tre seminarier som alla har varsitt tillbehör på två skriftliga sidor och en muntlig presentation, ett konstituerande styrelsemöte med MST, två gruppmöten inför en nämnd som jag knappt hade koll att jag var invald i, ett redaktionsmöte med nationstidningen som jag visste att jag inte skulle kunna gå på men likväl sade att jag skulle försöka springa förbi, två stycken prata-handlingar-inför-stämman-kvällar, en heldagskampanj, ett löfte om att åka till Malmö och hämta grejer och en helhelg med stämma.

Så nu sitter jag här, alldeles hög på kaffe, har två stycken Word-dokument öppna med två olika seminarieuppgifter, olästa nämndhandlingar, olästa stämmohandlingar, förträngning om Malmöresa och vad gör jag? Skriver ett blogginlägg. Det är så man effektiviserar sitt liv.

Hemma bra och hemma bäst

2011-02-04T19:30:00.002+01:00

Har ytterligare en lundapaus och njuter av att vara hemma, njuter än mer av att trivas så pass bra att jag kan säga mig åka hemifrån för att åka hem, känner mig glad över att kunna vara hemma och ha hemlängtan, att ha två tryggheter.

Det finns inget annat hemma där man kommer innanför dörren och sätter upp skorna på hatthyllan utan reflektion, fortsätter sin entré med att skrika schh och sätta sig på huk för att få krama om hundarna samtidigt som man försöker visa att man åtminstone borde ogilla hur högljudda och livliga de är. Det finns inget annat hemma där man hittar en att göra-lista där första punkten är "plocka bajs". Det finns inget annat hemma där man somnar med gott om plats jämte en liten hund och vaknar spänd på sängkanten med ett utrymme på några få centimeter jämte två hundar varav den ena inte har någon aning om hur stor hon faktiskt är. Det finns inget annat hemma där kommunpolitik ses som ett avslappnat samtalsämne för fredagskvällar. Det finns inget annat hemma än det där klockan 20 är sent, även på helgerna. Det finns inget annat hemma jag gillar så mycket som det hemma där min familj finns.

Det finns dessutom inget annat ställe där man går på stan och uppenbarligen känner alla som jobbar i butik - bara för att man själv gör det längre ner på gatan lite då och då. Det finns inget annat ställe där man spenderar en kvart med att bråka med solariets automatiska växlare som vägrar ta emot min 50-lapp, där den enda tanken som tänks är en melodi om att det är bara 50-lappen som är sig lik, att allt det andra verkar mera kalabalik. Säg mig minns du flygeln far? Glöm bort den är du rar för det är bara 50-lappen som är sig lik. För övrigt fick jag bara sola sju minuter just för den där 50-lappen vägrade bidra genom att reformera sig till mynten jag behövde.

Det finns dessutom inget hemma jag är så stolt och noga med att påpeka att jag faktiskt är otrogen mot, att jag tillämpar polygami med mina två hem.

Låter det vara

2011-01-28T17:16:00.004+01:00

Vet att den där att-göra-listan fortsätter växa, vet att tiden går lite för fort och vet att just att göra ingenting är det mest behövliga nu, att låta fingrarna flöda över tangentbordet är den bästa terapin för känslan av ingenting.

Försöker ta tillvara på stunderna av att bara vara. De stunder då inget uttalas, men allt sägs, allt tänks, allt är.

Vet att jag njuter av dagarna och veckorna när allt går fort, men kan likväl bli rädd när jag stannar till och kommer på att jag har gått på rutin, att jag har gjort utan reflektion, att jag kanske har de där stunderna när jag existerar men inte lever.

Låter det vara, låter tankarna landa, låter pluggandet vänta, låter mailen vara oskickade, låter packandet vänta, låter städandet vara ogjort, låter listan förbli oavprickad och låter mig vara för mig själv, precis som jag är. Låter stunden vara min, låter ögonblicket vara som vilket ögonblick som helst.

Låter livet vara precis som det ska, precis som jag vill, precis som det kan.

Måndag och terminsstart

2011-01-17T11:50:00.000+01:00

Det är en sådan där skolstartsdag idag. Visserligen brukar det på jobbet vara skolstarten vid höstterminen som är den stora, men det behöver man inte låtsas om. Åtminstone inte nu.

Skolstart. Jag är uppe i tid, har ätit en ordentlig frukost, duschade igår kväll, ägnade några extra minuter åt att även ta hårinpackning och har till och med nyfilade naglar sedan en halvtimme tillbaka. Vid skolstart är det också viktigt att ha nya kläder på sig, således är mina leggins helt nyinköpta och tills nu oanvända (för att jag, utan vetskap om hur, har gjort sönder minst två stycken sådana som låg i min garderob tidigare).

Vad som då blir smått irriterande är att min skolstart för terminen först är klockan 17. Det är jättesent. Men detta till trots fick jag gå upp tidigt för att (min hemlösa sambo som fått bostad) Elin gick upp tidigt. Och så för att jag tagit på mig en roll som mentor/fadder/allmän visdomsledare/guide för två vänner hemifrån som börjar plugga här idag och som skulle mötas upp vid nio för att ledas fram till sin skola i säkerhet under min vakt (nåja).

Och så händer det, jag har gått upp i tid, ätit min stabila frukost, även hunnit måla naglarna vid det här laget och ska ta mig till bussen när klockan har nått klockslaget "alldeles sinnessjukt för mycket". Jag struntar i att knäppa jackan, låser snabbt och tänker att jag med avståndet "nära" till busskuren ändå är säker. Så händer det, jag hör bussen och börjar det sedvanliga träningspasset. Jag springer - och om jag springer - och jag springer oövervinnerligt, den isbelagda marken berör mig inte och snöberget vid första trottoarkanten hoppar jag över lika lätt som en hormonstinn tonåring blir arg. I mitt inre börjar jag höra Rockytemat och känner mig segerviss, vilken sjukt mäktig veckostart, vilken sjukt bra termin. Här bara jag glider fram och samlar alla möjliga atletiska poäng. Jag möter nästa trottoarkant och snöberg med fart och mer självförtroende än jag någonsin haft och ser hur jag efter mitt höjdhopp kommer landa på en isplätt - och om det är någon som fixar det en måndagsmorgon som denna är det Jag - jag med stort J. Och det gör jag, mitt hopp är stilfullt och landningen likaså, men tiden för självberöm finns inte, jag har bara nått bakdelen av bussen och fortsätter springa framåt entrédörren i all min stjärnglans.

Så händer det. Bussen börjar rulla när jag har kommit tillräckligt långt för att kunna knacka på rutan näst längst fram. Och den kör. Den rullar iväg och lämnar mig ensam kvar på Utsättaregränden. Ensam, övergiven, förnedrad, exponerad i min springning för hela bussen och dess samtliga passagerare är jag kvar vid busskuren som idag har ett namn värre än någonsin tidigare.

Hela min atletiska självförtroendesuppvisning för att få sitta under skylten "Utsättaregränden" och vänta på nästa buss i tio minuter.

Men det är ju trots allt måndag och jag börjar skolan först klockan 17. Det här med tecken är nog inte min grej ändå.

Ett till år i Lund

2011-01-12T20:57:00.002+01:00

Sedan i söndags är jag tillbaka i ett halvslaskigt och plusgradigt Lund. Sedan igår är jag tentaskriven. Sedan förra veckan delar jag mitt 22-kvmmansion med min nya sambo. Hon heter Elin och är känd från Svensk Damtidning.

Eller mer eller mindre. Det är Elin, så omskriven i just Svensk Dam kanske inte stämmer, men likväl är vi sambos. Inte så frivilligt, inte så ofrivilligt. Hon är hemlös, jag är lägenhetsfull och gillar att ha en vän som kan laga mat i min kokvrå.

Elin och jag kommer sitta ihop ett tag, förmodligen vilja ha ihjäl eller åtminstone skada varandra till och från och framförallt vara sjukligt sura på bristen på fungerande marknad för bostäder. Men vi delar ett gediget intresse för meningslösa bloggar och har mycket att göra på kvällarna.

Tillbaka till den andra verkligheten

2011-01-04T23:29:00.003+01:00

Drastiska tillfällen kräver drastiska åtgärder och således har undertecknad än en gång adressändrat och är numera heltidsboende på Ulricehamns stadsbibliotek.

Nåja. Nästan.

Tillsammans med Ena spenderar jag åtminstone väldigt mycket tid där inför nästa veckas rivstart tillbaka till det jobbfria, pluggbetyngda och halvt bortglömda livet som student. På biblioteket här hemma har man inte så många pluggplatser, men likväl har vi hittat ett favoritbord vid vilket man kan äta kakor utan att någon ser och vid vilket man kan prata och åtminstone inte märka att någon hör. Annars är det här ett bibliotek vilket stöldmärker sina toalettpappersrullar genom att skriva "Bibliotek" med spritpenna på det. Det är ett bibliotek vid vilket man vid stängningsdags tar fram slagverk och försöker fylla varenda kvadratmeter med oljud för att få bort gästerna - som vid stängningsdags var Ena och jag.

Kan inte bli annat än en hit att skriva den här tentan.

En annan generations försök till anpassning

2010-12-26T16:58:00.004+01:00

Igår hade jag en sådan där vild, galen och ungdomlig kväll. Efter att ha kommit fem timmar för sen till förfesten där det dracks öl och jäger i sedvanlig kvällsanda ändrar vi färdriktning och anländer direkt till stället där allt ska hända.

Utan minsta antydan till kö, men likväl ett gäng fulla tonåringar i närheten av ingången (även känd som utgången) gjorde vi en snygg entré i form av en öppen mun med tillhörande grimas på stället för kvällen när vi fick höra inträdespriset. 200 kronor. 200 kronor för att få komma in på stället man kallar Coco. Som Cafét och Café Opera. Coco och Coco Thai. Vi övervägde att vända hem och kolla på film, men bestämde oss för att slå ett slag för vår ungdomliga och vilda sida och gå in istället. Och så lite för att våra vänner skickade hotande sms om att vi var dåliga om vi inte gjorde dem sällskap.

Så vi betalar våra ostudentprismässiga 200 inträdeskronor och går in för att mötas av stadens 12-åriga befolkning vilka uppenbarligen fyllt 18 (alternativt fått falskleg i julklapp). Jag har aldrig känt mig så gammal och började för en stund fundera på vart jag parkerat min rullator.

Så händer det, mina skors undersidor saknar all form av friktion, delar av dansgolvet dansar inte i samma takt som mig, den otaktiga dansdelen stöter till mig, jag placerar min fot i en utspilld drink och jag sätter mig. Bara sådär sitter jag ner, nästan på marken, men räddad av en scen i ungefärlig klassisk stolshöjd och min halksittnings pinsamhet förminskas en aning. Men likväl har jag satt mig ner mitt under Waka Waka. Detta utan en droppe alkohol att skylla på och bara med en ursäktande ålder vilken spelar sin rätt. Jag halkade och önskade att jag haft broddar eller åtminstone mer fotriktiga skor. Som Ecco eller något annat man får ha när man kommit upp sig i åren.

Men så fortsätter vi kvällen på sedvanligt ulricehamnskt manér och drar efter att Coco stängt vidare till Jamaica. Det är där man äter mat som är för dyr i en fin och nattmässig monopolistisk anda. Igår åt vi således alldeles för dyra och inte alls särskilt goda pommes frites, vilket även resten av Ulricehamn gjorde. Det kändes rätt bra, som något man gör på traditionsenligt vis. Som Kalle Anka klockan 15 på julafton. Jamaica klockan 3 en lördagskväll i U:et.

Men nu tänker jag inte bli äldre.

2010-12-25T12:03:00.001+01:00

Önskar er en god fortsättning!

En till dagen före dagen

2010-12-23T21:50:00.002+01:00

Har jobbat konstant de senaste dagarna och kan i vanlig ordning nu slå in paket i sömnen. Möjligen gör jag det också, åtminstone drömmer jag om det.

Julgranen är klädd, julkorven stoppad på traditionsenligt vis, skinkan står i ugnen, paketen är inte inslagna och kommer inte vara det förrän mamma som har uppesittarkväll gått och lagt sig alldeles för sent, ljusen är tända, 23-tårtan från jobbet äten och mamma står i köket och bakar. Det kan bli bra.

Saker jag inte förstår

2010-12-15T14:32:00.003+01:00

Det sägs att ju mer man läser, desto mindre vet man. Och nu, när jag nästan har gjort min fjärde termin på eftergymnasial nivå (ja, jag njuter av uttrycket) har jag hamnat i någon vardag där jag ser det allra mesta som något att lyfta på ögonbrynet inför.

Som en kursare av det manliga könet som alltid har för korta tröjor. Varför? Jag förstår inte.

Som en annan kursare som hade rosa bh under en tight, vit tröja. Varför? Jag förstår inte.

Som min hyresvärd som fick för sig att man skulle påbörja ett asfalteringsarbete av området sista veckan i november utan en tanke på att snö kan försvåra sådant. Varför? Jag förstår inte.

Som min hyresvärd som började asfalteringsarbetet med att gräva bort översta lagret grus på området, väntade in snön och skickade ut ett mail där de beklagade den vita nederbörden och konstaterade att man nu varken kunde asfaltera eller skotta området pga snön respektive brunnar över markytan. Varför? Jag förstår inte.

Som mitt adressbyte utan att jag flyttar en centimeter. Varför? Jag förstår inte.

Som att jag helt plötsligt bytt brevlåda med grannen. Varför? Jag förstår inte.

Som SJ. Varför? Jag förstår inte.

Som att jag kom i tid till skolan igår när jag försovit mig rejält. I mer tid än vad jag gör när jag vaknar när jag ska. Varför? Jag förstår inte.

Som skånska. Varför? Jag förstår inte.

Som när jag börjar jobba och varför min chef inte ringer. Varför? Jag förstår inte. Jag spelar svårflirtad och kan givet detta inte vara den som ringer.

Som för vilka pengar jag ska köpa julklappar. Och när. Varför? Jag förstår inte.

Som varför det står en kundvagn parkerad i vårt cykelställ. Varför? Jag förstår inte.

Jag tar nog lov nu.

Det är faktiskt vi som bygger framtiden

2010-12-02T14:45:00.011+01:00

Egentligen är jag sansad och allt det där. Egentligen är jag nyanserad. Egentligen är det här en blogg som inte handlar om att jag lägger alldeles för många timmar i veckan på ett ungdomsförbund. Men så var jag ju på förbundsstämma i helgen. Och så var det i helgen en ny förbundsstyrelse valdes. Och det kommer bli så himla bra. Och det är ett så bra förbund.

Och framförallt är det så himla bra människor.

Nörd är som sagt det nya cool. Det kan inte sägas tillräckligt många gånger.

2010-11-30T22:16:00.001+01:00

Igen. Det är inte okej. Vad är vanliga sökord för att hitta min blogg? "död människa".

Bra. Känns bra.

En annan framtid

2010-11-22T18:44:00.004+01:00

När jag var liten och tänkte på mig själv som 21-åring målade jag inte upp någon bild där jag skulle vara en sådan som hade förhöjd puls när jag läste tidningsrubriker vilka kräver något fjantigt förbud mot tobaksreklam. Jag skulle vara en cool typ. En sådan som kanske säger "varårå?" med någon cool attityd och som en sådan som har något annat att tänka på. Riktigt precist hur jag uppfattade min framtida coolhet vet jag inte, men en del räknade jag med all sannolikhet bort. Som min nutida kvällsunderhållning.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka mig själv när jag sitter och, på riktigt, kollar på direktsänd webb-tv från Ulricehamns pågående kommunfullmäktigesammanträde. Jag vet inte hur jag ska tolka det när jag sitter, tittar på det, försummar mitt pluggande, gör allt färre och färre uppgifter trots att de ska vara klara imorgon och i en liten pulshöjning tänker att jag önskar att jag var där. Där, i den gråaste sammanträdessalen bland politiker vars retorik inte är den mest fängslande (diplomati AB), där önskade jag för en sekund att jag var. Där önskade jag att jag fick vara, för att få ställa mig i talarstolen och faktiskt kolla upp åtminstone den lilla stunden då jag säger "tack, ordförande, presidium, fullmäktigeledamöter och åhörare". Med all sannolikhet var det inte den bilden jag målade upp av mig själv när jag planerade mitt 20-årsjag.

Men när någon går upp i talarstolen och kallar budgetförslaget och diskussionen kring det för årets höjdpunkt, känner jag mig rätt nyanserad. Då känner jag att jag trots allt är rätt lugn.

Men alla vet ju trots allt att nörd är det nya cool.

Och så en sista pulshöjare, vad är det för dialekt? Sådan pratas aldrig när jag är hemma. Jag tror kameran lägger på dialekt på samma sätt som den skulle lägga till kilon.

Snö och juridiska påföljder

2010-11-19T13:37:00.002+01:00

Det snöar! På skånska heter det uppenbarligen snöstorm, men hemma brukar vi bara benämna det som "att snöa". Och jag har cyklat. Tjusningen med att vara ett med sin världsmästarcykel är lite mer diffus med snöslasket på marken och de stickande snöflingorna i ögonen. Men jag blev faktiskt glad när jag såg snön i morse - på riktigt!

Men en väderleksrapport är såklart bara en skeninledning. Vad jag egentligen vill dela med resten av världen är att jag idag har maxat mig själv studiemässigt. Först fick vi tillbaka veckans PM - där vi oväntat nog maxat poängen - och i ett stycke jag skrivit hade vi fått ett "Bra!" trots att jag varit övertygad om att jag varit lost vid skrivandet.

Och nu, hjärtklappningen var som hårdast och tentaresultatet skulle kollas efter 15-poängstentan.

VG. Jag fick VG.

Och det pinsamma? Jag hoppade runt och skrek. På riktigt. På impuls.

Men det gör jag gärna igen.

Trevligheter och glada människor

2010-11-15T19:38:00.002+01:00

Det känns extra bra att skriva PM när man i uppgiftens beskrivning får veta att man ska representera ett företag där "Verksamheten är trevlig och ni är alla glada människor."

Om man skulle utgått från annat får man bara sådär en upplysning som en klapp på kinden istället för en örfil att det här minsann är en optimistisk kurs. Känns lite så här, känns riktigt sött.

Det blir ännu bättre av att jag har en sådan där föreläsare som man automatiskt tycker om, ni vet, en sådan som är rolig i smyg. En sådan som gör liknelser om att det är klart man önskar att alla internationella tvister skulle lösas i Borås Tingsrätt (ja, Borås!). En sådan som har en riktig professorsfrisyr, ni vet, som borde ha klippt sig förra året, men inte vill erkänna sin brist på ungdomlig hårväxt för att minska längden på de strån som finns kvar på huvudet. Ni vet en sådan människa som man tycker om med en gång. En sådan som ger skriftliga instruktioner där "Verksamheten är trevlig och ni är alla glada människor". Jag gillar det. Skarpt.

För kung och fosterland

2010-11-14T21:05:00.003+01:00

Inatt dödade jag kungen. Det var inte brutalt, det var en konung värdigt. Men han dog. Jag orsakade landssorg. Det var fruktansvärt.

Det var visserligen en dröm.

Det började kanske lite med lejon och noshörningar och annat som jag trodde var att överträffa min egen fantasi. Men förmodligen var min Spotifylista med enbart musik från Disney något som gav mina drömmar möjlighet att tänka Lejonkungen, lejon och således också Sveriges konung.

För helt plötsligt var ett av lejonen dödat av några av noshörningar (hur noshörningarna härleds från gårdagens händelser vet jag absolut inte) och helt plötsligt var lejonet inget lejon, utan kungen. Och helt plötsligt var det det jag som låg bakom bråket mellan lejon och noshörningar och helt plötsligt var Sveriges landssorg delvis mitt fel. Jag vaknade kallsvettig.

Dels kallsvettig för att jag hade orsakat flaggor på halv stång över hela landet och dels kallsvettig för jag börjar undra om det är så här mitt undermedvetna börjar överväga att ge upp min rojalistiska åsikt för en mer republikansk sådan. Men det skulle jag ju aldrig erkänna.

Jag gillar ju kungen. Att jag drömmässigt dödar honom med noshörningar kan ju inte vara något viktigt.

Jag gillar kungen. Jag gillar inte Freud.

2010-11-13T19:09:00.003+01:00

Har en sådan tråkdag som man nog kan behöva ha ibland. Men helst inte för ofta.

Bild från http://www.explodingdog.com/title/illeatwithmyhands.html

Som en modeblogg, fast utan modet

2010-11-11T19:29:00.002+01:00

Idag har jag pimpat mitt CV med stil istället för innehåll. Man ska sticka ut, men vara sådär lagom, sägs det. Jag tänkte beige och räknar med att alla coola arbetsgivare ska flockas kring mig (men trånar i smyg efter att ha ett CV som ser ut så här eller så här).

Idag har jag blivit klar med ett grupparbete i tid (nåja, en timme innan deadline).

Idag har jag benämnt den halvsöndriga lampan utanför tvättstugan som partylampan. Känns som en optimistisk och väldigt rätt mental inställning att ha för en epileptiskt blinkande ljuskägla.

Idag har jag cyklat upp för Lunds enda backe (för det är såklart på toppen av den jag bor) på en fruktansvärt packad cykel med en fruktansvärt packad väska. Den där lagboken borde tunnas ut av mer än bara ideologiska skäl.

Idag har jag erkänt min fascination för modebloggar genom att lägga till några i min speciella mapp. Den jag för mig själv intalar innehåller intellektuellt stimulerande och filosofiskt tankeväckande bloggar. Och så nu sådana som mest består av "Dagens outfit".

Idag har jag kollat på min, på A4-papper, utskriva SJ-biljett. Jag visste knappt att man kunde skriva ut SJ-biljetter - men uppenbarligen går det om man är ute i god tid vid biljettköp. Det har jag aldrig varit innan. Men nu har jag bokat biljett hem för i jul och planerat in när jag börjar jobba. Jag ska bara prata med chefen om det också, att jag tänkte jobba alltså.

Bra. Känns bra.

Till minne

2010-11-07T21:26:00.003+01:00

Det är inte som om doften av läppstift går mig obemärkt förbi. Det är inte som om jag kan gå en dag utan att tänka på dig. Det är inte som om jag är nöjd med vardagen. Det är inte som om jag inte önskar att du var här. Det är inte som om jag inte är rädd för att vakna en morgon och inte sakna dig.

Jag är jätterädd för att glömma hur du fick doften av läppstift att bli så trygg, hur du kunde ta så mycket av din Elizabeth Arden-parfym, men ändå vara så måttlig. Hur du kunde klaga så över vad du hade i din garderob, men ändå alltid hitta något att klaga på när du köpte nya plagg, hur du oavsett alltid var så fint klädd.

Jag saknar hur du spelade dina kasettband på högsta ljudnivå när du var arg. Jag saknar hur du hade en käpp som du inte använde, hur du ringde taxi och alltid skrattande svarade att käppen var ditt bagage. Jag saknar hur arg du kunde bli över att jag missat ditt dagsprojekt i trädgården. Jag saknar hur du, i kramar, alltid slog på det stället på ryggen där det gör ont när man träffas med en handflata. Jag saknar hur du kunna sitta jämte mig och sticka till mig en Läkerol, hur jag kunde svara nej, tack och hur ärligt du sade att jag borde tacka ja - för att jag hade lite dålig andedräkt. Jag saknar din ärlighet. Jag saknar hur jag kunde få vara ditt stöd när vi var ute och gick, hur jag kunde få hålla ut min arm för ditt grepp. Jag saknar hur du blev paff när en läkare sade till dig att du kanske skulle räkna med att må lite dåligt, att du trots allt var 90 år.

Jag önskar att jag någon gång kunde ringa hem för att höra din röst. Att jag visste vart jag skulle vända mig när jag vill prata med dig. När jag vill känna din närhet.

Jag saknar dig. Jag tände ett ljus för dig igår. Har dig som mitt ljus som aldrig slocknar.

Hemma hos arbetets söner

2010-11-06T12:08:00.003+01:00

Har försummat bloggen och har allmän tråkighet som ursäkt. Låter dagarna gå utan att riktigt veta vad jag gör. Planerar ena dagen in ett minutiöst schema för att andra dagen vara så gott som helledig och medföljande helstirrig.

Var i Jönköping med Moderata Studenter, fick höra att man skulle klä ut sig i sann Halloweenanda på kvällen och med brist på tid och fantasi begränsade jag mig till en av de två slags väsen jag är rätt rädd för. Det vill säga barn och byråkrater. Att klä ut sig till barn krävde alldeles för mycket energi, tänkte min tråkighet någon timme efter avklarad tenta, så byråkrat fick det bli och en namnskylt senare var min outfit klar. Jag skulle inte säga att jag är stolt. Men lite nöjd kanske. Stolt, men inte nöjd, brukar ju gå hem i vissa kretsar annars.

Gjorde klart Jönköping, åkte hem-hem för att få benämningen "mattes lilla älskling" av mamma. Mattes älskling. Matte. Min mamma och jag har kanske en annorlunda relation. Jag vet inte.

Jag åkte vidare till Göteborg för att träffa Ena och göra ett hemma-hos-reportage hos henne. (Nåja.) Vi åt mest. Det var en fin dag och jag bröt nästan inte mot några trafikregler inne i Göteborg mer än att jag nästan - nästan - körde mot enkelriktat en liten nästangång.

Sedan kom jag tillbaka till Lund, började en ny kurs, köpte begagnade böcker och tänkte att jag skulle ha råd med mat som följd. En av de begagnade böckerna hade ett handskrivet citat från en av arbetarrörelsens slagdängor. "Arbetets söner" följer alltså med mig i min nuvarande kurs. Känns sådär.

Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, och den behålle godset, som först köpte

2010-10-28T18:58:00.004+02:00

Nu är min optimistiska sida dominant igen. Regn, tentaplugg och annat som fått mig att dö lite inombords borde närma sig sitt slut.

- Tentaplugget är över. Tentan är imorgon och jag kan inte behöva plugga mer nu.
- Lars är nytt kommunalråd i Ulricehamn - äntligen!
- Jönköping ska besökas för Höstkonvent i helgen
- Hem, jag ska åka hem en sväng och få familj, bil, mat och TV-doser!
- Göteborg, jag ska till världens bästa Ena och äntligen få se hennes lägenhet
- Jag ska slippa bära på lagboken. Åtminstone fram till onsdag.

2010-10-26T21:29:00.003+02:00

En av fördelarna med att plugga det som kräver en muskelmassa utöver genomsnittet, som den här juridikkursen, är att lagboken har en rätt passande storlek när man somnar mitt i studerandet.

Jag får ju inte ont i nacken av det. Det är ju bra.

Optimism AB (ABL 25:1)

Juriskt pluggande

2010-10-25T19:27:00.003+02:00

Idag har jag sett fram emot toalettpauser - för miljöbytets skull.

Idag har jag suttit i bibliotekets tysta läsesal i nio timmar. Livat.

Men jag tycker faktiskt det är rätt så roligt. Av någon anledning jag inte tänker lägga in någon freudiansk eller annan, för min personlighets skull negativ, värdering är arv och konkurser nästan så roliga att det kliar i fingrarna när man ser en sådan uppgift komma. Nästan. Helt insnöad har jag inte blivit. Än.

Häromdagen adressändrade jag. Kanske lite för sent för att diverse myndigheter ska vara lyckliga, men så har jag aldrig sett det som min uppgift att finnas till för att göra myndigheters eller någon annan jobbig byråkratis tillvaro bättre. Lite revolt i en nu annars väldigt pliktig pluggexistens måste man ju tillåta sig. Men nu återstår ett smärre byråkratiproblem, borde man göra en tillfällig adressändring till UB:s tysta läsesal nu?

Nu ska jag koppla av genom att titta på några avsnitt ur en serie. Ally McBeal. Mycket för att jag tycker det är kul. Mycket för att det är den enda serien jag äger. Lite för att jag ska få känna mig nördigt cool. Jurigt cool.

I fought the law

2010-10-22T19:35:00.005+02:00

Hade jag varit kille hade jag varit en sådan som haft skäggstubb under tentaperioder. Min tråkighet inför 15 poäng tentamen är omåttlig. Igår skrattade jag åt ett citat från lagboken. På riktigt.

Men jag trivs. Vardagen på Studiecentrum är rätt mysig när det oavsett min tentastorlek ändå är några teknologer vid bordet jämte som har ännu mer ångest, riktigt skägg, otaligt många burkar CocaCola och ännu fler tomma kaffemuggar och ständigt återkommande svordomar ingen visste fanns.

Man är dessutom aldrig så tajt med sina kursare som när man får gråta över arbetsrätten ihop. Jag har så gott som partners in crime, fast bästisar in law.

Igår provade jag dessutom på att svara på några frågor utifrån egna åsikter istället för utifrån lagboken. Jag testade min ideologiska kompass, som man kan uttrycka det i egenskap av lite extra nördig. Jag hade jättemånga fel och kände mig trygg i min fortfarande upproriska revolt mot det etablerade. Stryk, riv ut och förkorta. Min så-här-tycker-jag-kompass hade gjort den här kursen och tentan så mycket mindre. Och bättre.

Räkna till tio och sådant

2010-10-15T15:27:00.002+02:00

Det här är ingen politisk blogg. Det här är min blogg. Min blogg där jag mest skriver för att få skriva av mig rörande det som berör mig. Och nu är jag lite arg.

I Borås har Miljöpartiet samarbetat med Allianspartierna under flera mandatperioder. Nu hoppar man över till vänsterkartellen. Okej, låt gå. Vad innebär det? Hade Mp varit kvar med Alliansen hade man haft ett majoritetsstyre - dvs. Sverigedemokraterna hade inte haft någon vågmästarroll. Nu har Mp som sagt övergett det för ett minoritetsstyre med vänstersidan. Man ger Sd vågmästarrollen.

Man ska absolut inte vara fast i ett samarbete bara för man har haft det. Men jag blir lite upprörd när man handlar och vet vad konsekvenserna blir och på något sätt rycker på axlarna och säger "lägg inte ansvaret på oss". När en lokal röst på Mp också blev en röst på mer makt åt ett helt och hållet irrelevant parti som inte har något att tillföra.

Ett parti vars företrädare kan säga "60 000 kronor i månaden och gratis övernattningslägenhet i Stockholm. För skattebetalarnas pengar, ha ha... Just nu bor jag på Clarion Hotel och har dubbelsviten."

När man har stått på valbar plats på en lista har ett man ett sjukt mäktigt förtroende. Människor lämnar över en del av sin egen makt till någon annan. Någon som ska förvalta ens makt, ens pengar och ens förtroende. Och så kan man få till vilken potpurri som helst.

Men tja, någon är ju glad. Kul. Verkligen.

Framåt

2010-10-12T16:18:00.003+02:00

Rösten är inte så klar som den brukar, kan hända att ögonen rinner mer än vanligt och kanske är det även så att näsduksförbrukningen har gått upp.

Men det gör inget. Sjuk har jag bestämt mig för att inte vara. Möjligtvis har jag en fysisk svacka.

Solen skiner, det är varma färger ute, jag är inte i fas med plugget någonstans, jag får jag sitta på en av Stortorgets bänkar med vänner på soliga höstdagar. Min cykel knarrar mer än någonsin och den har redan en gång varit på besök hos en verkstad. Jag ligger efter med uppskattningsvis allt. Jag spillde precis kaffe över hela skrivbordet. Ekonomin börjar bli krasslig.

Men det gör inget. På något sätt är jag sådär tillfreds med tillvaron. Som om jag trots motvinden vid varje uppförsbacke på cykeln har vinden i ryggen och är på väg mot rätt håll.

När jag blir stor ska jag veta saker

2010-10-05T20:05:00.003+02:00

Gick till syon och ville få klarhet i min framtid. Han påstod att jag skulle rannsaka mig själv. Fnys, tänkte jag och satt kvar en halvtimme i skarp övertygelse om att han skulle avslöja svaren om vad jag ska göra när jag blir stor. Om inte annat så jag skulle ha något att säga på kommande släktträffar.

Jag vet ju knappt vad jag ska göra imorgon.

Om det varken finns facit eller möjlighet till omtenta i någon slags omtidsversion om min framtid är det ju lite riskabelt att prova på den.

Eller så kanske man bara skulle bita ihop och bestämma sig.

Eller dricka en kopp te till och vara onyttig i den mån skafferi och kylskåp tillåter.

Vi har ju en fin regering i varje fall.

Frihetens vän

2010-09-29T22:40:00.003+02:00

Glöm allt jag sade om detox i föregående inlägg. Det här är mitt engagemang. Det här är mitt Moderata Ungdomsförbund. Ditt Moderata Ungdomsförbund. Vårt moderata ungdomsförbund.

"Vi orkar tro så mycket på varje människa att även den som tvivlar på sig själv fylls av självförtroende och framtidstro."

Efterord

2010-09-29T11:15:00.002+02:00

En kompis detoxar nu. Hon åt på McDonalds så gott som dagligen under valrörelsen och fick några kg extra. Jag hörde om en annan som sade sig detoxa politik och således förbjudit samtal rörande det ämnet.

Jag ska också försöka detoxa. Jag ska åtminstone försöka detoxa pragmatik och sakpolitiska frågor för några veckor.

Så nu har jag lagt Ayn Rand på nattduksbordet, gömt undan Fokus, slängt allt kampanjmaterial jag hittat runtom i lägenheten och dessutom spenderat tid på en kufig talarkväll.

Och jag har gömt undan kampanjtröjorna och ägnat eftermiddagarna med att sitta på bibliotek för att plugga.

Jag tror jag kan.

Jag mötte precis mig själv

2010-09-27T17:19:00.003+02:00

Precis nu, nu när jag satt som mest fängslad i lagbokens åh, så bladbläddrande berättelse om arv och jämkning av testamenten kom jag på mig själv. I ena handen har jag en tom kaffekopp, den är uppdrucken sedan några minuter tillbaka, i den andra handen har jag kärleksfullt omfamnat en av kurslitteraturens hundratals sidor mellan två fingrar. Och så kom jag ju på mig själv.

Precis nu kom jag på mig själv med att ha pennan bakom örat. Och där har den efter en reflekterande tanke eller två placerats regelbundet under den senaste veckan.

Jag har blivit en person som sätter pennan bakom örat.

Jag har blivit en person som sätter pennan bakom örat utan att tänka på det.

Saknar pizzan, ölen och fotbollen

2010-09-26T19:52:00.004+02:00

Idag skulle vara min ohämmade shoppingdag. En sådan dag då temat till Sex and the city skulle ljuda i mitt huvud konstant. Jag skulle få belöna mig för en väl genomförd valrörelse och bara låta konsumenten i mitt undermedvetna spy ut sina begär över jackor, skor, byxor, linnen och koftor.

Men så går ju allt inte alltid enligt planerna.

Istället för MQ, Topshop och Vagabond blir Kjell & Company min affär för dagen och jo, jag köper musmatta, mus och sådana grejer som inte alls brukar definieras som de mest kvinnliga köpen.

Så för att nyansera min avsaknad av skoköp och ersättning med datorgrejer, köper jag lite dyrare schampo.

Och när jag kommer hem från köpcentret beställer jag en datorskrivare.

Testosteronet känner inga gränser.

Om man gärna vill lyss' till trollets drill

2010-09-23T11:40:00.004+02:00

Det finns vissa saker som gör att man inte får hemlängtan.

En av de saker man kan göra är att konstatera att lokaltidningens huvudnyhet hamnar om ett stentroll som gått vilse.

Jo.

http://www.ut.se/nyheter/stentrollet-stina-har-gatt-vilse%282118053%29.gm

Den som älskar Sverige älskar människor

2010-09-20T12:26:00.002+02:00

Jag önskade att jag kunde säga att det är skönt att det är över, att det är skönt att valrörelsen äntligen är slut och att jag kan spendera mina dagar med att ta igen 100-tals sidor kurslitteratur.

Men jag vet inte. Det var inte glatt att vakna idag. Svenska väljare tycker att Sverigedemokrater ska sitta i Sveriges riksdag. Jag älskar Sverige. Jag gillar att bo här, jag har alltid tyckt att jag får växa och utvecklas här, att det är land mitt land. Jag älskar Sverige för Ericssontelefoner, för midsommarstången, för pizzerian på hörnet, för den lilla asiatiska mataffären, för människorna. Jag älskar Sverige för att det är här jag får växa. För att det är här min familj får växa. För att det är här mina vänner får växa. För att det är här alla får växa. För att Sverige är ett land där alla som vill göra Sverige till ett framtidsland får vara med och bygga.

Därför är jag så sjukt besviken över att man kan rösta på ett parti där man vill begränsa människor. Stänga gränser för människor. Stänga inne och stänga ute. Se människor som problem och som kostnader.

Den som älskar Sverige har inte lagt sin röst på Sverigedemokraterna.

Vi åt frukost på ett fik idag, två killar som sitter vid bordet bakom oss hör hur vi pratar om valresultatet, vänder sig om gratulerar för att vi är ett statsbärande parti. De berättar att de under sista valrörelseveckan pratat med en av Sd-företrädarna på stan. Båda killarna är mörka i hyn och frågar företrädaren om de också ska slängas ut, de som har jobb, familj och ett liv i Sverige. Ja, svarar företrädaren. Killarna frågar om han själv har jobb, om han själv bygger Sverige och det svarar han att han gör, företrädaren har precis fått jobb som svetsare på ett företag.

En av killarna sträcker på sig och berättar att han precis köpt företaget företrädaren fått jobb på.

När man älskar Sverige älskar man människor som vill vara med och göra Sverige till ett ännu bättre land. Man älskar killen som precis köpt ett företag och som precis visat hur man tar Sverige framåt.

Vi har Fredrik Reinfeldt som statsminister, Moderaterna har vuxit och jag tror fortsatt på Sverige. Det är vi som älskar Sverige som bygger Sverige.

Snart!

2010-09-13T11:05:00.002+02:00

Efter ett år i Lund har jag äntligen köpt en cykel.

Efter en dag med cykel har jag äntligen köpt ett cykellås.

Efter jag vet inte hur många år med cykelbrist hoppas jag överleva min cykeltur till skolan.

I affären där jag köpte cykellåset ser mannen bakom kassan min Rör-inte-min-statsminister-knapp som sitter på jackan. Han berättar att han redan röstat moderat.

Snart blir Alliansregeringen äntligen omvald.

Och jag har en ny favoritlåt. Goo goo dolls, Counting Crows och gänget kan känna sig utklassade. http://www.youtube.com/watch?v=rOPzI5gydB4

Jag dunkar KDU-låtar. Men efter valet ska jag tagga ner lite. Lite.

Sverige jobbar!

2010-09-09T16:15:00.003+02:00

Jo. Jag är lite väldigt glad. Idag fick jag skaka hand med statsministern. Det var coolt. Det var faktiskt jättecoolt.

Istället för det klassiska

2010-09-05T21:55:00.003+02:00

Det blir inte bättre än så här. Jag är val. Jag tänker val, går förbi brevlådor och tänker att jag kunde lägga lite material i dem. Kampanjtröjan är så gott som fastetsad på kroppen och är redan lite ofräsch med två veckor kvar till valet. Jag kampanjar varje dag och har en slags försäljarpersonlighet dygnet runt. Jag har slutat (dragit ner) på att göra grimaser på varje foto som tas och försöker ersätta det med ett seriöst leende - för att roligast vinner. Jag kampanjar mer än jag gör något annat.

Jag har varit på tre föreläsningar och folk i klassen känner igen mig som hon med kampanjtröjan. Fint.

Jag knackar dörr och verkar tycka att det är en klassisk sysselsättning för söndagseftermiddagar. Jag går på stan för att ge bort lite läsning på lördagar. Jag avrundar föreläsningar med att kampanja i någon timme.

Jag går alltid och nynnar på Sverige jobbar-låten.

Jag har en MUF-affisch på min badrumsdörr och förstod inte att det var konstigt förrän det påpekades.

Men när vi vunnit valet ska jag bli lite vanlig igen.

Men till dess har jag faktiskt väldigt roligt. Helt sjukt roligt om jag ska vara ärlig. Det är inte bara nödvändigt, det är fantastiskt kul att jobba för valseger.

Det är inte okej

2010-09-02T20:48:00.004+02:00

"Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i Folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist."

Det här är ett citat från någon som är ministerkandidat. Någon tillsammans med fler partivänner vill vara chef över olika departement i Sverige. Ska vi låta en låta en kommunist vara chef över finansdepartementet? Planekonomi är ju fräscht. Näringsdepartementet? Stäng alla privata företag? Utrikesdepartementet? Utöka samarbetet med Kuba, Venezuela och diverse länder där huvudsyftet verkar vara att vara anti-amerikan mer än förespråkare av mänskliga rättigheter. Där det spelar inte spelar någon roll om man låter människor rösta eller inte, låter människor leva eller inte - så länge man är anti USA är man en vän till Vänstersverige.

Jag är inte speciell gammal. Jag föddes samma år som Berlinmuren föll och har aldrig behövt oroa mig för krig där jag bor. Jag är född och uppfostrad med demokratiska rättigheter och är sjukt bortskämd med detta på alla sätt och vis. Mycket, ska sägas, faktiskt tack vare ett visst mått av socialdemokrati. Idag har Socialdemokraterna tagit hjälp och lovat bort ministerplatser till Lars Ohly och Vänsterpartiet för att överhuvudtaget ses som relevanta för regeringsmakten. Socialdemokraterna har gett upp sina ideal och verkar mest fokusera på makt. Vad vill de med Sverige? De ger upp sina åsikter för att komma överens med småpartier varav det ena mest flummar om friår, avskaffad ränta och annat som varken platsar eller fungerar i ett modernt land där man bör satsa på välstånd och utveckling, och det andra är ett parti Socialdemokraterna tidigare varit måna om att visa sig skiljda från. Skiljda från då detta inte är parti som värnar om demokrati såsom Socialdemokraterna har gjort. De har inga visioner om ett framtida Sverige. De har bara visioner om sin egen makt i fyra år.

Att jag är moderat och röstar på Alliansen är en sak. Jag tror på moderata värderingar oavsett alternativet. Men att alternativet faktiskt är ett kommunistiskt parti i regeringen gör mig sjukt illa till mods.

I förra veckan träffade jag tre vitryssar. De är förtryckta i Europas sista diktatur. Och vad gör vi i Sverige där vi varit så lyckliga med demokrati så länge? Vi plockar fram kommunister som ett mögligt rockärmsäss. Det är inte fräscht någonstans. Det människor i andra länder flyr från, gör vi till ett regeringsalternativ. Det är vad man får, det är vad man röstar på, även om man i praktiken tycker att man lägger sin röst på ett litet gulligt parti som har ett fint och passande namn.

Det är inte okej.

Citatet är från Lars Ohly, Aftonbladet 13 december, 2003.

Come on, catch up!

2010-08-30T21:16:00.009+02:00

Det här kan nog vara rekord i vart-tog-fingerkliandet-vägen i blogguppehåll. Men så bytte jag sysselsättning, sålde den sista pocketboken, förklarade syftet med den sista korsordspennan och räknade fel på kassan en sista gång för den här sommaren och så gick jag till Resia. Bad om att få komma bort och togs till Grekland två dagar senare tillsammans med Therese och förvandlades till charterturisten.

Vi packade våra väskor (Therese en dubbelt så stor som mig, vilket kanske inte ens behövde förtydligas) och flög iväg till en liten, blåsig, sandig, solig och alldeles, alldeles underbar ö som enligt vår resetipsare inte skulle vara så turistexploaterad och nåja för den. Svenska kan ha varit vanligare än grekiska på ön.

Första kvällen går vi vilse i vad vi trodde var i smyg. Men uppenbarligen avslöjas vi av såväl blekhet som förvirrade blickar när en solbränd, brunögd servitör med typiskt grekiskt utseende säger "Tjena, leget" på den bredaste av stockholmsdialekter. Jaha? Ehm. "You're looking for the Apollo office?" Jaha. Eller? Jo, det gjorde vi ju. Det stockholmska ordförrådet var begränsat, men vi var ohämmat sålda till restaurangen och lovade komma tillbaka.

Och det gjorde vi. Nästan varje kväll. Som om det inte var nog med killen med stockholmskan fanns det en kille med norska (som för att toppa lyckan hette Gert - Gert!) och en annan som hette Michelangelo - vad mer kan man begära av en favoritrestaurang? Drinkar med tomtebloss, god mat och - trumvirvel - en servitör som börjar älska - ja, älska - Therese sista kvällen. Jag hör mest blö blö blö, madame. Men det betydde uppenbarligen "jag älskar dig, madame" på franska. Spännande, tänkte jag och kände mig väldigt mycket i vägen för det nya paret till dess att Therese berättade att hennes svar på "blö blö blö" var "No, you don't". Det är fina grejer. Fin retorik.

Sedan solade vi. Och vi läste, eller jag läste och skaffade mig en hej-vit-del-av-halsen-bränna. Och vi skaffade oss en till grekisk vän som gillade att ta betalt när vi tryckte i hans solstolar och som gillade ännu mer att uppmana oss att ta det "easy with the books" varje gång han gick förbi. Varje gång var rätt många gånger. Ibland utvecklade han det till "they can be dangerous sometimes". Jag var noggrann med att inte berätta att jag hade Sommardöden i handen några av gångerna.

Sedan brände vi oss (mest jag). Eller egentligen var det dag två - men det behöver man ju inte låtsas om.

Sedan sov Therese. 15 timmar. I streck. Så jag läste lite till. Och lite till.

Sedan var jag hungrig mest hela tiden. Therese har under vår tidigare vänskapsperiod (som är rätt lång) gett sken av att tycka om att äta vilket jag tyckte var tryggt med tanke på att mitt humör kan svikta i ett klimakteristuk om jag avstår någon måltid. "Jo, jag gillar visst att äta - men inte när det är så varmt!" Så jag hade lite matbristsvackor, men var rätt lycklig ändå.

Sedan åkte vi på utflykt till Olympos. Tidernas ställe som skulle behöva ett eget inlägg. Där ville en dam låta oss prova en del av deras traditionella klädsel och en meter kortare fick vi tyg på huvudet.

Och veckan gick fort. Gjorde oss bruna, utvilade harmoniska, lite småkära i den norsktalande servitören, fattigare (för Greklands ekonomis skull så klart).

Redan de gamla grekerna gillade ju Grekland under högsäsongen har jag hört. Och de var ju inte helt fel ute, de där gamla grekerna.

Roadtrippin'

2010-08-16T21:56:00.003+02:00

Var i Lund över helgen. Körde bil. Körde lite mer bil. Kom fram, satte upp gardiner, skrev tenta och körde bil. Körde mer bil. Lyssnade på Herman Lindqvist. Lyssnade på Lejonkungen. Planerade ett röra på benen och andas och tanka-stopp i Halmstad. Det är ju dels en trevlig stad och dels en stad jag känner, där kan jag inte köra vilse. Jo. Det kan jag. Och av någon anledning har vi ett Volvokort för att tanka. Men Volvomackar existerar inte. Schell, Preem och mackar ingen hört talas om finns. Men inte Volvo. Jag svor och bestämde mig för att tanka är överskattat och bestämde mig för att sluta köra vilse.

Och tänkt är gjort som man nästan säger. Jag börjar hitta i Halmstad igen. Det är ju de där släktträffarna som gör det. Och som känt är det här med begravningar en återkommande trend i min släkt. En kändiskyrka hittades. Och i närheten av kyrkan finns Lidl - älskade Lidl - och där finns choklad och i närheten en utfart från staden. Min mentala andnings- och tankpaus blev en irritations-köra-vilse-och-bensin-slösar-paus.

Men plötsligt händer det, jag svär och tänker att nej, vaddå billigare med Volvokort. Nu tar jag vad som finns och svänger vid närmsta mack på motorvägen. Närmsta mack är Volvo. Plötsligt händer det. Att tanka rätt är stort, att tanka billigt är större, tänkte jag och kände mig filosofisk. Sedan lyssnar jag på Herman och rullar hemåt.

Till dess att jag får stå still mitt på en motorväg på grund av vägarbete. Nog för att Sverige mår som bäst när Sverige jobbar - men måste Sverige jobba på just de vägarna jag tänkte köra på?

Men nu, nu är jag ledig.

Nu vinner vi val!

2010-08-08T15:39:00.004+02:00

Jag kom nyss hem från Moderata Ungdomsförbundets nationella valupptakt. Sveriges största politiska ungdomsförbund. Sveriges största parti. Sjukt roligt, sjukt taggande och alldeles, alldeles underbart. Kanske för att vi var 1300 stycken. Kanske för att det är så många vänner. Kanske för att vi har Sveriges bästa politik. Kanske för att Sverige mår som bäst när Sverige jobbar. Nu vinner vi val!

On och det där

2010-08-03T18:42:00.002+02:00

Det jobbiga med måndagar är att de ofta följs av tisdagar som kan vara värre än måndagar.

Igår ringde jag kundservice för mitt mobila bredband och kände mig klyftig värre som gjort allt kundservicekillen tipsade mig om innan kundservicekillen tipsade mig om det.

Idag var vår ena kassa på jobbet jättedöd och vi ringde journumret för att få hjälp.
- Stendött, ajdå, vi får kolla serviceavtal, ajdå, lyser något på datorn, ajdå?
- Öhm. Öhm. På den där?
- Ja, svarar jouren med en pedagogisk melodi. Det är datorn.
- Öhm. Öhm. En grön knapp. Öhm.
- Har ni provat att trycka på strömbrytaren?
- Öhm. Öhm.
Tystnad i andra luren.
- Öhm. Nej. Den fungerar visst nu.

Vi ringde kanske jouren för att kanske bli tipsade om att när kassan kanske inte är på kan man kanske sätta på datorn. Det är en fin lösning.

Det sägs att det är tisdag och mitt nobelpris är kanske lite avlägset just idag.

Idioten en måndag

2010-08-02T21:13:00.003+02:00

Jag frågade om kunden ville ha inrikesfrimärken, hon sade ja och jag gav henne utrikesfrimärken. En annan kund betalade med kort och ville ha 60 kronor i kontanter. Hon fick en 20-lapp och en tia av mig. En bekant beställer en bok i sitt namn. Jag har glömt hennes namn och undrar hur man fixar det smidigt.

Och dagen har gått bra. Några blåmärken rikare. Rynkan över högra ögonbrynet är förstärkt. Orden är tydligt oförståeliga. Hälsan håller ett stabilt läge vid föräten. Blicken till höger vid korsande av övergångsställen suddas ut. Minnet räcker halvvägs in i aktiviteten jag håller på med.

Jag nynnar på "Alors on Danse" hela dagen, kan inte ett ord franska och håller takten genom att skjuta huvudet fram och tillbaka.

De säger att det är måndag.

Jag läser Idioten just nu och tänker att det kanske är rätt okej ändå.

Min enfald

2010-07-31T11:52:00.002+02:00

Ska uppenbarligen fira bröllop idag och tänkte pynta kortet med en dikt eller åtminstone några ord. Hur svårt kan det vara, tänkte jag och googlade.

Det var svårt och jag känner mig mordisk. Om man inte vill ha det vansinnigt rosa, blommiga, glittriga och åren som gått, ni nu varandra äntligen fått, nu väntar vi på smått, och lite lycka till det eller nått för er vandring på tuvor, ni åh, så puttinuttiga turturduvor, är man körd.

Bästa texten hittad hittills är "nu har de tvåfaldiga blivit enfaldiga". Det var ju fruktansvärt roligt.

Men jag ska inte klaga. I min släkt brukar trenden vanligtvis bestå av att bjuda in till begravning och det är ju ett tacksamt ombyte med lite annat. Men ändå. Jag ska till och med ha en blomma i håret. Det är ju lite jobbigt.

En bröllopsfest för de tu
snart kanske de glömt bort sitt jag och du.
Vi målar allt rosa
och pratar om barnslig prosa
hela natten lång
men jag hoppas på någon rolig sång.

Jag är faktiskt inte så bitter
mer än på allt detta rosa glitter.
Det är ju rätt käckt
med en fest med levande släkt.
Och bröllop är ju rätt sött
om jag dessutom får lite mat som smakar gôtt.

Men en dikt så puttinuttig
tycker jag känns futtig.
Men att ni förtjänar både glädje och lycka
det kan jag utan tvekan tycka.

Ordförstärkare

2010-07-19T23:01:00.004+02:00

Jag tyckte det var så onödigt att ha massa pengar liggandes (nåja) så jag bestämde mig för att investera i en systemkamera och låter orden vila lite till dess att jag gjort den till vardag.

95-åringen som klev ut genom fönstret och försvann

2010-07-14T22:29:00.002+02:00

Etta på topplistan över mest sålda pocketböcker just nu är "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Den är rolig och handlar om precis om vad titeln inte alls mystiskt avslöjar, en hundraåring tröttnar på hemmet och bestämmer sig för att uppleva världen.

Ikväll kan "95-åringen som klev ut genom fönstret och försvann" bli mer aktuellt och dessutom få ett av omslagshörnet vackert prytt av "en sann händelse".

För rätt som det var träffade mina kära hundar och jag Stefan med värmländskan som tyckte sig höra någon som ropade på hjälp. Och hade inte Stefan med värmländskan väldigt rätt, så säg.

En nätt 95-åring hade minsann bestämt sig för att ta en promenad bort från sin rehabavdelning och plötsligt sluta hinna med sig själv och således hamnat lite på rumpan. Stefan med värmländskan och min räddningspatrull bestående av mig själv, Busan med skallet och Tessa med blygseln förvandlar den nätta 95-åringen till Askungen när vi snabbt och lätt (nåja) tar på henne sina tofflor.

Stefan med värmländskan och jag fixar fin och färgglad skjuts med ljudeffekter samtidigt som halva kvarteret gör oss sällskap. Skjutsen kör vilse och räddningspatrullen och jag får snabbt och lätt springa upp en gata (jag springer alltså både snabbt och lätt till förmån för nätta 95-åringar). Den nätta 95-åringen ler med alla sina sju tänder och säger glatt att hon inte vet hur hon ska tacka oss. Inget att tacka för, det är sådant man gör för sina medmänniskor, säger Stefan med värmländskan. Mm, säger jag.

Halva kvarteret är de två kvinnorna i sina bästa år som med all sannolikhet tycker att Stefan med värmländskan är en väldigt ståtlig och stilig man med en klar känsla för vad man gör för sina medmänniskor. En sådan medmänniska som man gärna bekantar sig lite extra med. Står det sedan en liten assisterande räddningspatrull vid sidan om kan man ju låtsas som ingenting. Man skulle vara en manlig medmänniska, tänkte jag, då hade minsann damerna i sina bästa år uppskattat mig också.

Men Stefan med värmländskan, den nätta 95-åringen, räddningspatrullen och jag, det är vi som är gänget. Nu saknas bara en elefant eller två så kan ursprungsboken slänga sig i väggen.

Och jobbet det går också bra

2010-07-14T20:14:00.003+02:00

Idag blev jag tipsad av en kund om att aldrig beställa en bärs i Norge. Haha, skrattade jag och erkände att jag faktiskt redan hade koll på att bärs är bajs och att det inte säljs i någon större bemärkelse ens i väst. För att kompensera det fina och användbara tipset sade jag att man heller aldrig ska satsa på att vara yr i Norge. Detta tips gavs utan vidare tanke på att jag i samma ögonblick också var tvungen att förklara för min 60-åriga dam till kund vad yr översätts till på norska. Tjaa, du vet, så där, ja, tänd, du vet, ehm, ja, sexuellt.

Det var inte mitt mest förutseende drag att lära 60-åriga damer hur man säger "kåt" på norska. Men hon hade kul. Folkbildning ska ju vara uppskattat.

Senare kommer en tysk kund in - och den nya grejen med tyskar är att de kan svenska, viss svenska. Och efter att ha avhandlat ett spännande samtalsämne rörande kuvert och porton kommer en fråga om jag alltid jobbar eller om det bara är över das semester (ja, das semester). Nej, nej, det är ju mest över semestern nu. Schtuderar du? Jo, jo, det gör jag ju. Vad?

Jaha. Den frågan är ju svår att förklara för dem med ett obegränsat svenskt ordförråd.

Va, säger han efter mitt yttrande av programnamn.

Och så kom det, min tyska täcker inte bara ein, das, kleine och lederhosen.

Politologi! Jag läser politologi! (Nåja, det gör jag visserligen inte, men nästan.)

Så säger han något om Angela Merkel på halvt tyska, halvt svenska, jag är körd och fastnar istället för att titta på hur hans näshår fladdrar så poetiskt med AC-vinden.

Men annars sägs jag vara rätt trevlig som butikspersonal.

Ett skådisliv i Ulricehamn

2010-07-13T23:08:00.004+02:00

I brist på eget liv kan man - det vill säga jag - bli lite småfnittrig när sådana där med liv erkänt i media kommer in på jobbet. Den tredje Änglagårdsfilmen spelas in och Änglagården ligger i Ulricehamn - nåja, med omnejd. En film kräver skådespelare. Och skådespelare läser böcker. Jag säljer böcker. Jag säljer böcker skrivna av skådespelare till skådespelare. Och fjäskar in mig med att ge bort ett gratis bokmärke. Det borde väl räcka för ett tack i eftertexterna som rullar i slutet?

"Tack också till Johanna på bokhandeln som bidrog med bokmärke så vi kunde lägga ifrån oss böckerna utan att slita ut bokryggen och återgå till filmandet som gjorde denna film."

Istället för annat

2010-07-11T21:54:00.002+02:00

Har ingenting att skriva, inget nytt att komma med och inget osedvanligt spännande att avslöja. Och det kändes som en så bra idé att skriva. På något sätt skulle orden få vara det som ger mig ordning, ro och tillfredsställelse, vara det som fyller mig i en annars alldeles för rutinmässig tillvaro. Men kanske inte ikväll. Ta tag i mig själv kan jag nog skjuta på. Om jag möjligtvis skulle vara lite vilse idag är jag förmodligen inte svårare att hitta imorgon. Eller dagen därpå. Eller möjligtvis nästa vecka.

Mellan chips och bröllop

2010-07-06T21:49:00.003+02:00

Okej. Nu kan jag det här. Eller nej, egentligen kan jag det inte, inleveranser, faktureringar, vilken penna till vad och jo, nästan det mesta gör mig lite nervös. Men när alla andra pratar om sina nedräkningar till semesterveckorna, tycker jag att det är nog. Jag vill också. Jag vill också göra något nytt och något annat.

Och mest passar jag kassan och tipsar folk om att läsa Kallentoft, Jonasson och Gavalda. Och tänker på framtiden, ni vet, i en sådan där fruktansvärt seriös anda. Jag hade egentligen inga tankar på att gifta mig, tänkte att det verkar rätt överskattat och ansträngande att planera så mycket tillsammans med någon annan. Men tja, det var till det där kungabröllopet inträffade. Eller ja, till den där konserten kvällen innan bröllpet om man ska vara korrekt. En sådan vill jag också ha.

Och aha, tänkte mamma och jag när vi satt bänkade framför TV:n i smyg. I brist på homosexualitet borde det fortfarande finnas en chans att få en sådan konsert. Man kanske kan ta en prins på köpet för att få konserten. Mamma ville dock hinna fixa frisyren först. Innan bröllopet alltså.

Det blir kanske så. Mellan det att en kollega frågar kunden om han har chips och uppmanar honom att stoppa in chipset i vår nya kortmaskin (kan ju aldrig vara bra med chips för hårdvaran, men vad vet väl jag) medan den andra kollegan för femte gången förklarar för mig hur man räknar ut momsen på korten (jag har aldrig avskytt moms så mycket som nu när jag förstått att det inte bara är allmänt oförskämt utan även omänskligt ologiskt att räkna ut). Någonstans däremellan blir det lätt så att jag planerar min egen konsert (med ett prinsbihang) för att få lite ordning. För att påminna mig själv om att inte hamna i de rutinerna som inte ens var mina.

Men på min konsert vill jag ha med Kikki Danielsson. Och Postgirobygget.